Mamá Sarita

I år har jag hittils sprungit ca 1 miljon meter eller 100mil. Sjukt långt. Kan ni fatta det?

Min pappa satt och visade mig hans löphistorik från hans löparkarriär och skröt om ett år då han hade sprungit över 100mil. Nu slår jag honom på det med. Coooolt. Inget i jämförelse med Cissi men träning är ju inte heller någon tävling.

Jag blir verkligen bara bättre och bättre. Persat två gånger på 7 dagar, både på 10km och på halvmaraton. Börjar tro att alla dessa intervallpass och långpass lönat sig.

I fredags hade jag ont lite här och var och var inte alls sugen på att lida mig igenom 21km dagen efter. Förra året kommer jag ihåg att de sista 25minutrarna var vidrigt jobbiga och vill inte behöva anstränga mig så mycket igen. Lite lat börjar jag bli.



Vaknar på lördag, utvilad och pigg och glad som en lärka hoppar jag upp ur sängen kl 08. Min tillfälliga sängkamrat och svägerska, Cissi, berättar att jag har skrattat i sömnen halva natten. Kanske därför jag var på så bra humör. Jag kompromissar med mig själv och ger mig nöjet att springa på max 1.52 tim, inte 1.50 tim som jag tänkte klara för några månader sedan. Njutbart ska det vara, annars får det va. Jag räknar ut att vid 15km ska klockan visa 1.19 för att ha lite marginal till backen på slutet.

Vid startfållan.





Cissi, jag och Linda startade alla i samma startgrupp kl 16.10 och Cissi och jag önskade varandra lycka till när vi sprang över startlinjen tillsammans. Hon siktar högre och träna bara sisådär 5mil mer /v än jag så jag lät henne springa iväg. Efter 10 minuter möter jag Linda och vi pratflåsar några minuter innan jag drar på. Har inga känningar alls i benet tack vare stödstrumporna jag bodde i dagen innan loppet och nacken kurerades under den barnfria natten. Känner mig själv pigg och glad, benen är lätta och pulsen helt och hållet under kontroll.

Så fortsatt det och tiden gick riktigt snabbt. Vid 10km låg jag på 52.35min och vid 15km på 1.19tim allt enligt plan. Jag tog aldrig på mig hörlurarna som jag planerat utan sprang till känsla av ett halvmarathon och inte i min instängda musikvärld. I backen på Söder vid 17-19km sprang jag om halva startgruppen tror jag, förstår inte hur man kan GÅ där, dåligt upplägg. Som ni ser så lyckas jag springa i jämn fart hela vägen och sprang upp mig från plats 880 till 592 enbart genom att inte hålla farten. Sista biten innan mål hade jag ruskigt snabbt tempo, ca 4,45min/km och var fräsch som attans hela vägen in i mål där Cissi som vanligt stod och väntade på mig. Vi konstaterade att det var ett grymt roligt lopp men framförallt väldigt enkelt och njutbart eftersom vi är mycket bättre tränade i år. Jag hade kunnat springit nån minut snabbare om jag orkar anstränga mig men itne hade jag varit lyckligare för det. Banan är grymt lätt även den, knappt några backar alls! Idag har vi ingen träningsvärk och inga onda ben. Är man elit så är man.

Jag rullade i mål på 1.51.25 tim och persade därmed med 2 minuter från fjolårets tid. Cissi tangerande sin tid på sekunden på 1.49.14. Jag sprang ju Tjejmilen förra veckan på 49.14 och Cissi sprang Midnattsloppet på 49.14 också. Läskigt sammaträffande.

Ne, inte mer taggad idag heller. Men det kommer väl när man väl står i startfållan hoppas jag.

Tar strax tåget till Stockholm med Adriano som gärna vill träffa Minna säger han.

Dagens lättdistans var tänkt gå i 6-tempo och vara väldigt lugnt men tanke på min ömma vänstra vad. Har kommit på vad mitt problem är och jag har jättesvårt att köra lugna pass, i lugnt tempo och utan att slå något rekord på intervaller eller liknande. Får bli bättre på det. Rätt behagligt att springa i detta lugna tempo som slutade på medelhastighet om 5,21min/km.  Inte bestämt mig än om jag ska springa halvmaran. Cillen börjar bli frisk från hennes feber och jag håller nästan tummarna för att hon inte kan starta - då får jag bättre samvete om jag inte heller gör det. Egon. Tack vare en livlig och mammasjuk Adriano i min säng heeeeeeela natten vaknade jag upp med halvt nackspärr. Vetekudden har fått kurera idag men inte 17 är jag sugen på att inte persa på halvmaran. Har i princip alltid gjort det hittills, alltid blivit snabbare. Om ifall att jag blir sugen på lördag har jag gjort en ny spellista med alla mina favoriter, speciellt till halvmaran...

I skog med musik:

7,35km

39,21min

5,21min /km

Idag slog tanken mig att om man kanske skulle skippa att springa halvmaran i Stockholm på lördag? Genast kände det mycket bättre...MEN jag inser att jag måste starta. Kan inte banga. Får ta det som en träningspass om inte annat.

Fortfarande ont i benhinnorna i vänster ben sedan tjejmilen. Beslutet att springa i mina gamla numera odämpade joggingskor skor var kanske inte det bästa.. Har varit upptagen dagtid både igår och idag och kan inte heller ge mig ut med joggingvagnen på eftermiddagen när jag är ensam med Adriano. Somnar han på eftermiddagen är han vaken till midnatt och en riktigt ond cirkel startas. Inte springit på fyra dagar alltså. Illa Sara, illa.

Som sagt, får ta halvmaran som en träningspass. Känner att jag inte har orken eller kanske inte heller formen för att slå 1,53tim från förra året, iallafall inte komma under 1,50tim som jag innan tänkt. Äsch, spela roll. Finns viktigare saker här i livet.






Som min älskling. Åsså mina nya myskläder från tjejmilens mässa.

Spring i benen, snippor mellan benen...

Då var årets tjejmil med 28000 anmälda avklarad. Jag kom på en tapper 695e plats även om det kändes som om flera tusen sprang om mig i början av loppet. Linda & Jag  startade i ELITgruppen, nån meter bakom Isabella Andersson och jag tog snabbt rygg men lät henne vinna även detta lopp. Mamma, Adriano och Göran stod och hejjade på vid 6km, tyvärr missade vi varandra och för första gången sprang jag ett lopp utan egen publik(som jag såg). Gick fint ändå men lite trist att missa Adri & Mamma som tålmodigt stod och väntade på mig.

Roligt lopp men visst blev jag lat och bekväm under loppet, inget sug att anstränga mig till max. Km 4 till 5 gick så segt som 5.20min! Är nöjd då jag tog mig under 50min och kutade de sista 200metrarna på en hastighet om 3,54min/km. Pigga ben med andra ord.

178 i medelpuls, rätt högt! Låg över 180 i puls efer 30min och hela vägen in i mål.





Fick en lyckokram av Carolina Gynning strax innan loppet, hon såg mig och kom fram och frågade om hon fick ta ett kort med mig, vilket hon såklart fick. Jag är ju inte den som är den.



Om 5 dagar är det meningen att jag ska persa på Stockholms halvmara. Får se hur mycket jag orkar antränga mig, känns jobbigt att tänka på hur tufft det kommer att vara.

Idag insåg jag att jag inte kan banga längre. Jag måste springa för att klara halvmaran på en OK tid nästa helg. Eftersom jag inte var ett dugg sugen drog jag ut på det riktigt länge. Tog en sväng på stan och kikade in på Polarn O Pyret och tittade lite sukande på de fina kläderna. Häromdagen kom det en presentcheck samt en 15% rabattkupong med posten och jag & reor är ju generellt väldigt tighta. Jag lovade mig själv att om jag köpte något skulle jag ut och springa innan det var dags för att hämta Adriano på förskolan. Sagt och gjort.



Detta blev mina fina köp. Superfin randig tröja, halksockar i nästa storlek. Dessa tar alltid slut direkt i de fina färgerna och de är de absolut bästa, håller hur många tvättar som helst. Nya vintervantar så vi kan göra många snögubbar i vinter. 15% på 245:- är ju ändå...36,75kr i rabatt.

Fick ut även ett gratis löppass av mina Po.P konsumtion. Tänkte kolla hur bra 10km gick under 50min i rydskogen och det är ungefär där jag ligger. Första 5km gick på
24.40, sista 5 på 25.05. Men usch fy vad tråkigt det var och när jag kom över 180i puls blev jag inte taggag som jag normalt blir utan ville bara ge upp. 3 gånger stannade jag i 5-10sek och sänkte pulsen eftersom jag tyckte det var alldeles för plågsamt.

Sträcka: 10,0km
Tid: 49:45min
Medelpuls:176
Maxpuls: 187!! (sista minuten..)

Idag var jag så illa tvungen att ta mig ut och springa. Det var varken roligt eller tråkigt utan gick enbart på rutin. Jag bytte en löppass som är rätt tungt att ladda för mentalt eftersom det tar sån tid och körde intervaller 4*1000m istället. Inte det minsta sugen inser jag att löpning och gått från att bli något roligt och skönt att komma ut och ge järnet till att bli ett måste.

Jag hatar måsten.

Min mamma vet mest av alla att det sämsta sättet för att få mig att göra något är att säga att jag måste göra det. Jag har levt i tvärtom världen vad gäller måsten hela livet och försöker undvika dem så gott jag kan. Nu har jag skapat ett eget måste helt själv.

Hur blir jag av med detta monster?

Hur får jag tillbaka träningsmotivationen utan att behöva lägga av helt ett tag och tappa kondition?

Nyss vaknat och ska iväg på ett Body Pumppass som min kompis Bella håller i. Det ska bli jättekul, bara jag hinner vakna till dess...

GÄSP!

I sommar jag det varit svårare att komma ut på joggingrundor, inte bara pga en klängig Adriano utan även lite bristande motivation. Jag får löpångest när jag går in på 3e dagen utan att ha sprungit och det hänger över mig hela dagen. När jag väl springer är det grymt, förutom på långpassen då jag fuskar och knappt anstränger mig för att springa under 6-tempo. Jag har bara tränat ca 10ggr/månad i juli och augusti men iaf nåt löppass på 20km här och där. Min lilla hälsporre börjar försvinna, kan skylla vilan på den annars.

Min nya taktik är att inte anmäla mig till fler lopp i höst. Jag springer tjejmilen nästa vecka och Stockholm Halvmarathon helgen därpå. Till halvmaran har jag sagt att jag ska springa snabbare än någonsin, under 1.50h men det just nu känner jag mig väldigt lat för det. Efter dessa två lopp ska jag springa utav glädje och utan press!

Cissi & jag hamnade i samma startgrupp på halvmaran. Jag ringde henne direkt idag när Startbeviset kom och frågade vilket startgrupp hon hade. Får se vem som får jaga vem, jag som är halvdant tränad eller supersnabba Cissi med ett helt och ett trasigt ben.

Jag funderar på att själv börja knåpa ihop 30 handskrivna brev att ge till någon som en romantisk gest, sådär som Victoria gjorde mot Daniel. Min syster Magda och jag var och såg på kortegen i lördags och såg de kära turturduvorna på nära håll. Min mamma trodde att jag hade bättre chans att någon skulle ge mig brev efter jag själv börjar vara snäll. Nu återstår bara ett litet problem. Vem vill ha mina brev? Adriano? Då måste jag vänta i flera år på dem ju... Hmmm.

Jag gick ut och sprang på saken för att rensa huvudet. 20 fina kilometrar på 1:50timmar i behagligt tempo. Börjar märka att jag är van på långpass nu :)

1:50:03 timmar
20km
5.30min/km

Hälsporre vänster fot, f-ck u!

Var och tog mig ett löppass nu ikväll, hur skönt som helst. Har varit hemma med Adriano hela dagen som var sjuk igår men som fick vara hemma för säkerhetsskull idag. Funderade lite på var och vad jag skulle springa så jag sprang upp till mina gamla hemtrakter och tog 5an i rydskogen. Satt rekord på 24.36min och hade nog kunnat pressa mig under 24 om jag tagit i lite mer. Önskar jag borde ta mig i kragen och gå ut och springa varje kväll, bästa tiden att koppla av på, ingen stress, ingen tid att passa.

Totalt: 10,4km.
Tid:57:37min.

I torsdags tog jag ett kort joggingpass för att se hur kroppen reagerade. Det slutade såklart med att jag hade en snitt på 5min/km eftersom jag hade så mycket spring i benen kvar sedan maran. Efter 4km kommer jag på att jag glömt posta ett brev så jag springer hem och missar att posta det. Träningspasset blev med andra ord mycket kort men träningsvärken var helt borta iallafall.

För att väcka hela kroppen till liv har jag precis varit på Body Pump. Jag tog mindre vikt än vanligt och 3km jogg innan och 1km hem. Det gick oförskämt bra och jag hade nog kunna lasta på mina vanliga vikter redan idag utan problem.

Det skrivs mycket om den där tomheten efter ett marathon och den har flyttat in hos mig nu. Visserligen klarade jag det och var nöjd med tiden men det känns nästan som det inte varit, allt är över nu. Jag är helt enkelt inte lika cool längre. Jag har nått mitt mål och klarat den tuffaste utmaningen. Mina glansdagar är förbi. Att ha sthlm halvmarathon som mål känns lite fjuttigt i jämförelse men jag ska ta mig 17 under 1.50tim på den i år.

Kanske borde springa Lidingöloppet ändå? Men vad gör jag efter det, då har jag ju gjort allt? Vasaloppet finns inte en chans, längsskidor är bland det värsta jag vet, är ju inte ens njutbart

Tips på nya utmaningar?

Har hittat lite bilder i min iphone från mitt liv innan marathon. Uppladdning veckan innan loppet tror jag hade stor betydelse för min form på marathon eftersom jag laddade på med kolhydrater i massor dagarna innan.

Här är Cissi & jag på pastapartyt på Östermalms IP kvällen innan maran.



Vita kepsar på hotellfrukosten för att känna oss duktiga redan då. Mycket kolhydrater i dessa goda våfflor..



Äntligen lite kort, tagna av marathonfotos duktiga fotografer. Det andra kortet är inne på stadion, ser jag glad ut eller?





Å så livet efter: Öl och Ipod med storasyster Frida vid BouleåBärså utanför hotellet

Vad jag längtar till nästa löprunda. Jag vill inte ta mig ut än eftersom framsida lår fortfarande gör riktigt ont och min ena tå inte ryms i nån sko. Men jag längtar efter känslan att springa efter jag sprungit något stort lopp, det är så lätt och lyckligt. Imorgon kanske...

Dags att summera ihop 4 timmar och 26 minuter av sportdryck, svett, glädjeskrik och tårar.

Först av allt kan jag säga att jag klarade det och jag kan gå nu efteråt. Har enorm träningsvärk i rygg och ben men den hälsporren jag trodde var på g försvann strax innan start, likaså benhinneinflammationen. Tänk vad psyket kan spöka och vad man kan inbilla sig.

Att springa Stockholm Marathon var mer njutningsfullt än vad jag hade föreställt mig men stundvis långtråkigt under rundan på djurgården. Jag hade inte mindre än 18 supportrar som följde mig runt och hejjade på på alla möjliga ställen. Priset i värstingkategorin tog min far i år - igen - som sprang km 29-42 för skoj skull. Gratis. Kan tillägga att han bara sprang med mig fram till km 34, sen fick han pysa vidare själv då jag blev trött.


Målet var att komma in i mål på 4-4,30timmar, men framför allt levande och utan att ha stannat å gått. Jag ställde in min nya underbara löparklocka på en fartintervall om 5,40- 6,10. Över och under dessa gränser skulle klockan pipa till och varna att jag var ute på djupt vatten.

Starten var mäktig och seg. Ca 15000 löpare vill komma iväg samtidigt och det tog minst 30min innan fältet började sprida ut sig. Redan här sattes ribban för mitt tempo som jag kom att hålla någorlunda loppet igenom. Kände att det inte var någon mening att börja zick-zacka, jag var så rädd för att ta ut mig i förtid och gå in i den berömda väggen. Efter drygt 15km fick jag många besök av familj och vänner vid vägkanten som tyckte att jag såg oförskämt pigg ut - vilket jag var. Jag springer ju trots allt inte ens så här sakta på mina långpass... Halva loppet passerade jag efter 2 tim 11min, jämfört med mina träningspass där jag ligger runt  2 timmar på samma sträcka.



Under den ca 10km långa rundan på Gärdet och Djurgården sätter jag i hörlurarna och lyssnar på lite sommarmusik av Per Gessle och räknar i huvudet vilken sluttid jag kan få. Varje gång jag passerar väskekotrollerna tar jag nu av mig kepsen och doppar den i en tunna vatten - grymt svalkande! Ryggen börjar kännas men pulsen ligger fortfarande på ynka 160-165 slag/min. Tänker på Cissi och undrar vilken sluttid som kan tänkas få och när jag ska lägga in slutrycket. Väl vid Slussen börjar det kännas i kroppen, inte så jag skulle bryta men jag börjar känna mig sliten. Här någongång börjar klockan pipa varje minut och blinka "öka farten" och slutar i princip inte innan 40km skylten. Pappa hoppar in i loppet och försöker dra men jag känner
att jag måste kämpa mentalt nu för att fortsätta springa.



Pappa springer vidare och jag ser honom sista gången på Västerbron innan mål. Jag stannade INTE på Västerbron andra varvet utan småjoggade hela vägen upp samt rätt snabbt ner. Eneripåfyllning och sportdryck var guld värt, drack och åt massor utan en enda kisspaus. Vid km 35 försöker jag äta en bit brun banan som magen snabbt spyr upp. jag vinglar lite innan jag får ner sportdrycken men blir mycket piggare när jag möter Frida, Mark och Magdas hejarop 20meter längre fram. Nu börjar jobbet. Det är tungt. man vill inte stanna för knäna är svaga och ryggen värker, framsida lår och stenhårda och supertrötta. Känner lite av ett skavsår men förstår som tur var inte hur illa det var innan jag kom i mål.




Cissi

Jag kämpar som bara den km 35-40. Det år riktigt jobbigt men på nåt sätt går det. Där, vid 40km, släpper det. Jag inser att jag nu klarar detta. All smärta släpper och jag doppar kepsen i vattentunnan för sista gången, slåt mig själv på kinderna och tar fart. Tränger mig förbi folk och lyssnar på "Holdin out for a hero" i Ipoden, tar in många placeringar bara den sista kilometern. Börjar få gråten i halsen men skärper till mig och sparar det till station istället.

Sekunden jag springer in i Stadion skriker jag av glädje, hoppar och räcker upp armarna, klappar med höga armar medan jag springer om folk på innerbanan och fäller en tår efter mållinjen.



Har inga egna kort så alla har jag snott från Cissis blogg.

Är så glad att jag tog det lugnt och kunde spurta sista kilometern. Tiden hade kunnat vara kortare men jag tog det säkra före det osäkra och har istället en mycket enklare tid att slå nästa år i jämförelse med Cissi som kom in på 4.11, sjukt bra jobbat!

Idag kommer jag bli en marathonlöpare. Idag kommer jag pressa mig själv utöver alla gränser och bli hyllad som aldrig förr.

Igår anlände Cissi och jag till Stockholm och checkade in på vårt fina nybyggda hotell. Efter en sväng hos lilla Edith m div släkt tog vi oss tillbaka till hotellet för ett alldeles för sent dopp i poolen och 10min jacuzzande. Grym uppladdning!


Hotellfrukosten var underbar. Vi ska gå ner en andra gång efter vi badat i poolen och gjort oss fina för loppet. Tack Cissi&Johannes för världens bästa uppladdningspresent! Och för att nämna presenter fick jag igår en tidig födelsedagspresent-En Garmin Forefunner 305!!!!! Cissi kunde hålla sig hela dagen igår utan att säga något. Stort tack alla, den ska invigas på marathon idag!




Fina tjejer i hotellobbyn.

Tänkte försöka meddela hur jag känner mig just nu. Morgonen innan dopparedagen är jag sjukt laddad! Väskorna packad och bussen till Stockholm väntar. Adriano kom in till sovrummet vid 4.30 imorse bärandes på sina 3(!) kuddar, utan att ha sagt ett pip innan. Han lär sig hur man får mamma att smälta och le. Nästa gång jag skriver här är jag förhoppningsvis inte bara mörbultad utan även väldigt, väldigt lycklig.