Mamá Sarita

Dags att summera ihop 4 timmar och 26 minuter av sportdryck, svett, glädjeskrik och tårar.

Först av allt kan jag säga att jag klarade det och jag kan gå nu efteråt. Har enorm träningsvärk i rygg och ben men den hälsporren jag trodde var på g försvann strax innan start, likaså benhinneinflammationen. Tänk vad psyket kan spöka och vad man kan inbilla sig.

Att springa Stockholm Marathon var mer njutningsfullt än vad jag hade föreställt mig men stundvis långtråkigt under rundan på djurgården. Jag hade inte mindre än 18 supportrar som följde mig runt och hejjade på på alla möjliga ställen. Priset i värstingkategorin tog min far i år - igen - som sprang km 29-42 för skoj skull. Gratis. Kan tillägga att han bara sprang med mig fram till km 34, sen fick han pysa vidare själv då jag blev trött.


Målet var att komma in i mål på 4-4,30timmar, men framför allt levande och utan att ha stannat å gått. Jag ställde in min nya underbara löparklocka på en fartintervall om 5,40- 6,10. Över och under dessa gränser skulle klockan pipa till och varna att jag var ute på djupt vatten.

Starten var mäktig och seg. Ca 15000 löpare vill komma iväg samtidigt och det tog minst 30min innan fältet började sprida ut sig. Redan här sattes ribban för mitt tempo som jag kom att hålla någorlunda loppet igenom. Kände att det inte var någon mening att börja zick-zacka, jag var så rädd för att ta ut mig i förtid och gå in i den berömda väggen. Efter drygt 15km fick jag många besök av familj och vänner vid vägkanten som tyckte att jag såg oförskämt pigg ut - vilket jag var. Jag springer ju trots allt inte ens så här sakta på mina långpass... Halva loppet passerade jag efter 2 tim 11min, jämfört med mina träningspass där jag ligger runt  2 timmar på samma sträcka.



Under den ca 10km långa rundan på Gärdet och Djurgården sätter jag i hörlurarna och lyssnar på lite sommarmusik av Per Gessle och räknar i huvudet vilken sluttid jag kan få. Varje gång jag passerar väskekotrollerna tar jag nu av mig kepsen och doppar den i en tunna vatten - grymt svalkande! Ryggen börjar kännas men pulsen ligger fortfarande på ynka 160-165 slag/min. Tänker på Cissi och undrar vilken sluttid som kan tänkas få och när jag ska lägga in slutrycket. Väl vid Slussen börjar det kännas i kroppen, inte så jag skulle bryta men jag börjar känna mig sliten. Här någongång börjar klockan pipa varje minut och blinka "öka farten" och slutar i princip inte innan 40km skylten. Pappa hoppar in i loppet och försöker dra men jag känner
att jag måste kämpa mentalt nu för att fortsätta springa.



Pappa springer vidare och jag ser honom sista gången på Västerbron innan mål. Jag stannade INTE på Västerbron andra varvet utan småjoggade hela vägen upp samt rätt snabbt ner. Eneripåfyllning och sportdryck var guld värt, drack och åt massor utan en enda kisspaus. Vid km 35 försöker jag äta en bit brun banan som magen snabbt spyr upp. jag vinglar lite innan jag får ner sportdrycken men blir mycket piggare när jag möter Frida, Mark och Magdas hejarop 20meter längre fram. Nu börjar jobbet. Det är tungt. man vill inte stanna för knäna är svaga och ryggen värker, framsida lår och stenhårda och supertrötta. Känner lite av ett skavsår men förstår som tur var inte hur illa det var innan jag kom i mål.




Cissi

Jag kämpar som bara den km 35-40. Det år riktigt jobbigt men på nåt sätt går det. Där, vid 40km, släpper det. Jag inser att jag nu klarar detta. All smärta släpper och jag doppar kepsen i vattentunnan för sista gången, slåt mig själv på kinderna och tar fart. Tränger mig förbi folk och lyssnar på "Holdin out for a hero" i Ipoden, tar in många placeringar bara den sista kilometern. Börjar få gråten i halsen men skärper till mig och sparar det till station istället.

Sekunden jag springer in i Stadion skriker jag av glädje, hoppar och räcker upp armarna, klappar med höga armar medan jag springer om folk på innerbanan och fäller en tår efter mållinjen.



Har inga egna kort så alla har jag snott från Cissis blogg.

Är så glad att jag tog det lugnt och kunde spurta sista kilometern. Tiden hade kunnat vara kortare men jag tog det säkra före det osäkra och har istället en mycket enklare tid att slå nästa år i jämförelse med Cissi som kom in på 4.11, sjukt bra jobbat!