Mamá Sarita

För exakt ett år sedan skuttade jag upp ur sängen med glädje och förväntan. Äntligen, som vi väntat och pratat om detta i två års tid! Om en timme skulle taxin till flygplatsen komma. Destinationen var New York och springa ett sedan länge efterlängtat NYC marathon. Nu låter det säkert banalt för en del  men för mig skulle detta vara kulmen på ett två långt år mål och sparande. Drömmen sprack någon timme efter vi anlänt då vi vid nummerlappsutdelningen fick höra att loppet trots alla positiva besked innan skulle stängas som respekt mot stormen som varit veckan innan. Kaos och ilska inombords under flera månader.

Många arga stunder och tårar senare ser jag idag att utan denna besvikelse skulle mitt liv inte vara som det är idag. En del situationer hade jag inte satt mig i frivilligt innan, såsom att vilja ha en stor förändring i något nytt. 

Mitt i kaoset inombords åkte jag iväg och träffade en gammal kompis i Italien som jag inte träffat på 8år, Carlo. Tvivlar på att jag hade gjort detta annars, så rätt mycket gott förde detta med sig till framtiden ändå. 

+20 grader och sol hittills.

Morgon med bästaste Edith och Beata. Åsas päronen såklart.

Pigg, laddad, pepp och glad. Har allt jag önskar i livet känna det som.

Idag vill jag njuta och siktar på sub 52 utifrån vädret, känns humant. With me luck!

Tjejmilen är alltid det tråkigaste och jobbigaste loppet på året. Bansträckningen är trist med flera uppförsbackar och lite folk samt distansen är min värsta. På 10km hinner du i princip bara komma igång, men under tiden ska du även ge allt redan från början med skyhög puls.

Ändå springer jag. Varför? Jo, loppet brukar så lämpligen sammanfalla med en tjejhelg där jag får träffa flera kompisar som bor långt från Härnösand. Dessutom är det ju det enda loppet som jag faktiskt kvalar in till elitgruppen

Imorrn ser det ut att vänta 24 grader och sol. Inga 50min då, snarare 53. Sprang på 49 på träning för någon vecka sedan men det var utan utförsbackar och perfekt väder.

Kände på benen idag men en liten runda och 5.15min/km tempo kändes snabbt. Ojdå...

Lugnt löppass på 8km idag. Formen är inte på topp trots sommar, men hel är jag iaf. Tjejmilen till helgen blir årets sista lopp, inte heller anmälda till fler. Skön känsla att slippa hetsen men ändå sugen på maran nästa år igen...

Har 26 dagar kvar på mig att träna sönder mina ben. Nu kör vi!

Fyllde i en undersökning rörande maran och fick denna fina fråga. Jag kan minsann alltid äta oavsett humör och ansträngningsnivå...

Vid starten igår konstaterade Erik, Lina och jag att det är ett previlegie att vara hel, frisk, stark och galen nog att springa ett marathon. Åsikten satt kvar även efter genomfört lopp.

Hämtade ut nummerlappen tidigt på lördag morgon och satt mig i solen för att pyssla om fötter och kropp. Fötterna tejpades, solkräm, vaselin och linnex på, skakade ut alla sandkorn ur skorna och övertalade mig själv om att jag kan springa i mål.

Med ett leende på läpparna skuttade vi över startlinjen och sprang tillsammans bitvis första timmen. Stannade tre gånger för att tejpen på tårna lossnade. Efter några km kunde jag börja konstatera att skavsår börjat gro så det blev ett tripp till sjukstugan. Ca 20grader, sol och toppenstämning. På Djurgården blev jag både uttråkad och trött, så pass att jag övervägde att börja gå. Knäna värkte och pulsen ofta över 180. Förhandlade med mig själv att jag fick gå när jag drack nästa kopp vatten, en strategi som fortsatte in i mål. Efter några tuffa km möts Lina och jag vid ca 27 km igen och springer sida vid sida till 35 km.

Fina Cris hejjar på och någonstans där inser jag att kroppen kommer att hålla, det kommer gå vägen! Det krävs ju ändå en viss självdisciplin och förmåga att hålla tankarna blanka och tänka"det är bara 4timmar av mitt liv"..
Magisk känsla när vi märker att både ben och puls håller springandes över västerbron andra rundan. Mäktigt!

Längs norr mälarstrand vid 36 km står mor & Göran utplacerade och smittar av glädje och styrka. Under de sista 6 km gick benen lite av sig själva, som om att de fattat poängen. Vägen är en del av målet, men inget mål är bättre
än själva målet.

Ler, klappar händer och pratar med flera medlöpare sista kilometrarna. Ökar farten och kan hålla glädjetårarna tillbaka hela vägen över mållinjen. Sista km när vi springer längs stadion var otrolig. Vi löpare peppar varandra och skämtar om hur lätt det varit och att vi måste njuta sista biten. Inne på stadion bankar hjärtat extra och får till ett glädjeskutt när de ropar ut att Sara Nilsson från Härnösand snart springer i mål. Spurt sista 100m som alltid och en mindre astmaattack och glädjetårar vid stängslet. Pust!

Regn sista 1,5 timmen gjorde att jag var genomvåt och kall. Kramade ur vattnet ur mina strumpor innan briefing med Lina som genomförde sitt alldeles första marathon och Erik och sprang så snabbt att han knappt hann med regnet.

Sluttid 4.29.20.
Sjukt nöjd. Med 30mil i benen i år och svaga knän kan jag inte göra annat än tacka för mina föräldrars tjurskallar.

Lycka är att vakna upp ur en mardröm där jag försovit mig till kl 16 och således missat marathonstarten. Snopen med utvilad var jag i drömmen, nu istället lycklig men trött.

Pirret börjar infinna sig. Blir på riktigt imorgon, längtar redan. Lycklig över att jag nu har hela 7,5tim i marginal till väckarklockan ringer.

Imorrn ska springas och gå i mål om jag så ska krypa över mållinjen. Morgondagens mål är att gå i mål. Tiden bestäms under loppet, springer på känsla.

Sen uppdatering men varvresumen kommer nu till slut.

Pepp i kroppen men en inre undran över vad kroppen orkar prestera. Startade tidigt, i startgrupp 9 med Cissi. +25 och stekande sol var hemskt vidrigt loppets första timme och pulsen hög, flera gånger över 180. Vid Eriksberg dundrar det till, skyfall, vind och hagel attackerar oss. Fascinerande, alla blir tysta, genomvåta men fortsätter springa. Träffar morbror Martin och undrar om det var han som bett till Gud för svalkande storm. Benen känns bättre men vid avenyn kommer funderingarna på hur man skulle kunna sova och springa samtidigt, som de så ofta gör i slutet av lopp. Jag lyckas aldrig nå dit utan springer på. Tar några kort med mobilen och njuter av att inte satsa på någon tid. Efter milen hade jag ä då insett att om jag höjer farten något kommer jag i mål under 2tim. Erik som startade 20min efter mig sprang om med 1km kvar men jag lät honom spurta själv. Som vanligt kutade jag in i mål efter att inofficiellt ha tävlat med några de sista 200m. Jag vann och fick medalj, nöjd under 2tim men med massa träningsvärk dagen efter. Sedan dess har jag varit dunderförkyld och ska springa dubbla distansen imorrn, Stockholm Marathon. Det här med vila är inte riktigt min grej men hoppas på hela 7tim sömn inatt.

1.57.07 tim
21.047 km

10 lugna men tunga km i kvällssolen med Cissi igår. Tog nästan 59min och jag räknade snabbt ut att samma tempo i 11km till skulle innebära en sluttid om ca 2.04 Tim på Göteborgsvarvet på lördag. Ska jag slå min egen skämsgräns på 2.00.31 Tim i år kanske? Eller som Cissi brukar säga om varvet: Vi tar det som ett träningspass inför maran.

Lättad över att ha sprungit 8 tunga km
med Cissi idag. Inte för att det var speciellt njutbart utan framför allt för att kroppen känns lite piggare nu efteråt. Benen flyger inte direkt fram men tre veckor kvar till maran så tid finns ännu. Det är nu det ska toppas...

+17

Stockholm.

Kortärmat och korta löpartights.

Semester och massa familj.

Vår bästa tid är nu!

Andra passet på över 15 km i år har nu genomförts. Skavsår, blödande tår, ryggont och träningsvärk ska följa mig hela vägen in i mål 1 juni i Stockholm. Sämre maratontränad än så här blir jag inte...