Stockholm marathon 2013
Vid starten igår konstaterade Erik, Lina och jag att det är ett previlegie att vara hel, frisk, stark och galen nog att springa ett marathon. Åsikten satt kvar även efter genomfört lopp.
Hämtade ut nummerlappen tidigt på lördag morgon och satt mig i solen för att pyssla om fötter och kropp. Fötterna tejpades, solkräm, vaselin och linnex på, skakade ut alla sandkorn ur skorna och övertalade mig själv om att jag kan springa i mål.
Med ett leende på läpparna skuttade vi över startlinjen och sprang tillsammans bitvis första timmen. Stannade tre gånger för att tejpen på tårna lossnade. Efter några km kunde jag börja konstatera att skavsår börjat gro så det blev ett tripp till sjukstugan. Ca 20grader, sol och toppenstämning. På Djurgården blev jag både uttråkad och trött, så pass att jag övervägde att börja gå. Knäna värkte och pulsen ofta över 180. Förhandlade med mig själv att jag fick gå när jag drack nästa kopp vatten, en strategi som fortsatte in i mål. Efter några tuffa km möts Lina och jag vid ca 27 km igen och springer sida vid sida till 35 km.
Fina Cris hejjar på och någonstans där inser jag att kroppen kommer att hålla, det kommer gå vägen! Det krävs ju ändå en viss självdisciplin och förmåga att hålla tankarna blanka och tänka"det är bara 4timmar av mitt liv"..
Magisk känsla när vi märker att både ben och puls håller springandes över västerbron andra rundan. Mäktigt!
Längs norr mälarstrand vid 36 km står mor & Göran utplacerade och smittar av glädje och styrka. Under de sista 6 km gick benen lite av sig själva, som om att de fattat poängen. Vägen är en del av målet, men inget mål är bättre
än själva målet.
Ler, klappar händer och pratar med flera medlöpare sista kilometrarna. Ökar farten och kan hålla glädjetårarna tillbaka hela vägen över mållinjen. Sista km när vi springer längs stadion var otrolig. Vi löpare peppar varandra och skämtar om hur lätt det varit och att vi måste njuta sista biten. Inne på stadion bankar hjärtat extra och får till ett glädjeskutt när de ropar ut att Sara Nilsson från Härnösand snart springer i mål. Spurt sista 100m som alltid och en mindre astmaattack och glädjetårar vid stängslet. Pust!
Regn sista 1,5 timmen gjorde att jag var genomvåt och kall. Kramade ur vattnet ur mina strumpor innan briefing med Lina som genomförde sitt alldeles första marathon och Erik och sprang så snabbt att han knappt hann med regnet.
Sluttid 4.29.20.
Sjukt nöjd. Med 30mil i benen i år och svaga knän kan jag inte göra annat än tacka för mina föräldrars tjurskallar.
