Mamá Sarita

Brudparets kommer förbi efter ca 01:30min. Innan dess är det försnack av systrarna Nilsson.

I Linköping stänger de ner simhallen över sommaren och värmer upp en konstgjord sjö utanför. Känns som på riktigt och helt underbart att redan kunna bada i 25 gradigt vatten! Lite konstigt däremot när man kommer hem och luktar klor.

Den här frågan ställer min några fjuttiga månaders gamla mobil till mig minst 30 gånger/dag. Svarar jag Ja kan jag inte ringa eller ta emot samtal, så jag får passa mig. Till slut får jag också spel. Tur att sommaren kommer och att ingen kommer ringa mig nu, pust.

Och nej, återställning hjälpte inte.

IMORRN SEMESTER!!

Jag funderar på att själv börja knåpa ihop 30 handskrivna brev att ge till någon som en romantisk gest, sådär som Victoria gjorde mot Daniel. Min syster Magda och jag var och såg på kortegen i lördags och såg de kära turturduvorna på nära håll. Min mamma trodde att jag hade bättre chans att någon skulle ge mig brev efter jag själv börjar vara snäll. Nu återstår bara ett litet problem. Vem vill ha mina brev? Adriano? Då måste jag vänta i flera år på dem ju... Hmmm.

Jag gick ut och sprang på saken för att rensa huvudet. 20 fina kilometrar på 1:50timmar i behagligt tempo. Börjar märka att jag är van på långpass nu :)

1:50:03 timmar
20km
5.30min/km

Hälsporre vänster fot, f-ck u!

Jag återvänder till min marathonstad i helgen för att vara lite extra med mina lilla Edith och fira vår kronprinsessas kärleksfest. Är det inte underbart? Vill också gifta mig i stor vit klänning och bjuda in massor av viktiga männsikor som faktiskt kommer på festen.

Dagen är inte slut än.

1. Blev en löprunda för att avreagera mig lite så jag fick träning ändå. Skiter i Step framöver om det ska vara så, får byta gym eller hitta en annan instruktör.

2.  Avbokade gratishyrbilen. Hur enkelt som helst.

3.  Den saknade marathon-kepsen betalas tillbaka.

Ibland börjar jag tvivla på mig själv. Klockan är 12.30 och idag har varit en riktig SKITDAG. Eller närmare bestämt den senaste timmen.

Kommer upp en bil på Hertzfreerider.se till sthlm som jag då snabbt bokar. 1 minut efteråt märker jag att jag bokat fel dag. Ringer dit och alla är på lunch, klockan är 11.30. Bestämmer mig för uppepp genom att gå på Step 1 på gymmet, det enklaste av alla Step-pass. Tji fick jag. Efter 11 minuter är jag helt lost. Står längst fram så jag ser riktigt bra men vad hjälper det när instruktören kör på. Efter 8 omgångar mitt i en låt tar jag min bräda, ställer tillbaka den och går ut. Frågar mig hur dum jag kan vara egentligen? Är jag så hilma puckad och seg att jag inte ens klarar enklaste konditionspasset?

Jag försöker intala mig själv att det är nåt roligt i paketet som jag skulle hämta ut på posten och åker dit istället. Brevet innehöll Marathon-kläder MEN såklart så hade de (återigen) missat att skicka med en sak. Idag tar det allt detta personligt och riktat mot mig. Men dagen är ung, det kanske vänder...

Var och tog mig ett löppass nu ikväll, hur skönt som helst. Har varit hemma med Adriano hela dagen som var sjuk igår men som fick vara hemma för säkerhetsskull idag. Funderade lite på var och vad jag skulle springa så jag sprang upp till mina gamla hemtrakter och tog 5an i rydskogen. Satt rekord på 24.36min och hade nog kunnat pressa mig under 24 om jag tagit i lite mer. Önskar jag borde ta mig i kragen och gå ut och springa varje kväll, bästa tiden att koppla av på, ingen stress, ingen tid att passa.

Totalt: 10,4km.
Tid:57:37min.

Livet efter maran börjar närma sig det normala och jag hänger med Adri i lekparken igen. Idag var det så varmt att han fick ta av sig sandalerna och plaska runt lite, vilket gick jättebra i sisådär en hel minut. Plask sa det och byxorna blev blöta. Så vad gör man? Kilar hem och hämtar nya byxor? Grämer sig över att man inte tagit med ett extra par? Ger upp och går hem? Eller drar av honom shortsen och låter honom leka vidare i blöja.

Dessa blickar för fördömande småbarnföräldrar är helt underbara. Jag retades lite extra med alla onda blickar och vi stannade i en timme till. Det var ju varmt, killen säger ifrån om det är kallt, tro det eller ej. Roligast var att åka rutschkana och gunga med alla andra barnen.

I torsdags tog jag ett kort joggingpass för att se hur kroppen reagerade. Det slutade såklart med att jag hade en snitt på 5min/km eftersom jag hade så mycket spring i benen kvar sedan maran. Efter 4km kommer jag på att jag glömt posta ett brev så jag springer hem och missar att posta det. Träningspasset blev med andra ord mycket kort men träningsvärken var helt borta iallafall.

För att väcka hela kroppen till liv har jag precis varit på Body Pump. Jag tog mindre vikt än vanligt och 3km jogg innan och 1km hem. Det gick oförskämt bra och jag hade nog kunna lasta på mina vanliga vikter redan idag utan problem.

Det skrivs mycket om den där tomheten efter ett marathon och den har flyttat in hos mig nu. Visserligen klarade jag det och var nöjd med tiden men det känns nästan som det inte varit, allt är över nu. Jag är helt enkelt inte lika cool längre. Jag har nått mitt mål och klarat den tuffaste utmaningen. Mina glansdagar är förbi. Att ha sthlm halvmarathon som mål känns lite fjuttigt i jämförelse men jag ska ta mig 17 under 1.50tim på den i år.

Kanske borde springa Lidingöloppet ändå? Men vad gör jag efter det, då har jag ju gjort allt? Vasaloppet finns inte en chans, längsskidor är bland det värsta jag vet, är ju inte ens njutbart

Tips på nya utmaningar?

Nu har jag länsat mitt konto (faktiskt sant) och bokat tågbiljetter för nattåg för mig och Adriano till Luleå i sommar. Pappa har sommarstuga där och en sommar utan Luleå är för mig ingen sommar. Lugnet, stillsamheten, de tomma öarna, midnattssolen, vildmarksbadet, myggen och åkerbären väcker varje sommar  norrlänningen i migtill liv. På den gamla goda tiden kostade det några hundringar med tåget men nu fick jag minsann hosta upp med 2500kr t/o/r. Ajajaj...

Nåväl, själva tågresan är ju halva nöjet och skam den som sover på tåget! Jag älskade att åka nattåg när jag var liten, det var ett riktigt äventyr, nästan som på en kryssning. Inte för att jag någonsin åkt på en kryssning men antar att känslan skulle vara likvärdig.

Hela 19 dagar blir det i Luleå i sommar. Jag har tajmat in så vi hinner vara där samtidigt som minst faster Lisa, Edith och Tilda förutom standardgänget. Tror även lilla bror Filip också kommer vara där då så jag kan dra med mig honom ut på löprundor. Längtar!

Denna vecka var det riktigt hög nivå på Sandra & Saras bakverk. Sandra stod för recept och jag vinet. Äntligen ett glas vin, som jag bangat på vin de senaste månaderna för att inte förstöra min maratonform. Det blev två glas. Var. Underbart gott.

Ännu godare var vår fina Glace Au Four. Sandra bakade detta praktiskt taget till vardags hemma hos sig medan jag aldrig smakat det förut. Kexbotten, bär, glass och maraängsmet som jag slänger in i ugnen alltihopa på 2minuter. Så himla fiffigt! Det bästa är att det smälter så fort att man måste skynda sig att äta upp det.

Idag är jag heltidsbarnvakt åt Emilia då hennes mamma jobbar idag. Vi lagar just nu mat och undersöker alla saker som finns i köket. Man kan ju inte se dem om allt ligger kvar i sina lådor, tycker Emilia.

Måste ju ta vara på att man har morgonsol och att vi har ett extra förråd balkong. Idag cyklade jag med Adriano till förskolan och det gick bra - ingen träningsvärk kvar i benen men snabbt gick det inte. Känns fortfarande att man är lite sliten. Första gången jag sprang Göteborgsvarvet hade jag träningsvärk i två veckor och gick baklänges upp och ner för trappor. Nu är det nästan helt borta efter 5 dagar och jag sprang en mara.

Som belöning för denna cykeltur tog jag en sen frukost i lugn och ro på balkongen innan dagens alla sysslor sätter igång. Idag ska jag jobba dubbelt så snabbt eftersom jag ska vara barnvakt åt Emilia på dagen imorgon. Hon har precis börjat gå och är riktigt tålig och tuff tjej som kommer ge Adriano en riktig match vad gäller hans leksaker :)

Har hittat lite bilder i min iphone från mitt liv innan marathon. Uppladdning veckan innan loppet tror jag hade stor betydelse för min form på marathon eftersom jag laddade på med kolhydrater i massor dagarna innan.

Här är Cissi & jag på pastapartyt på Östermalms IP kvällen innan maran.



Vita kepsar på hotellfrukosten för att känna oss duktiga redan då. Mycket kolhydrater i dessa goda våfflor..



Äntligen lite kort, tagna av marathonfotos duktiga fotografer. Det andra kortet är inne på stadion, ser jag glad ut eller?





Å så livet efter: Öl och Ipod med storasyster Frida vid BouleåBärså utanför hotellet

Vad jag längtar till nästa löprunda. Jag vill inte ta mig ut än eftersom framsida lår fortfarande gör riktigt ont och min ena tå inte ryms i nån sko. Men jag längtar efter känslan att springa efter jag sprungit något stort lopp, det är så lätt och lyckligt. Imorgon kanske...

Dags att summera ihop 4 timmar och 26 minuter av sportdryck, svett, glädjeskrik och tårar.

Först av allt kan jag säga att jag klarade det och jag kan gå nu efteråt. Har enorm träningsvärk i rygg och ben men den hälsporren jag trodde var på g försvann strax innan start, likaså benhinneinflammationen. Tänk vad psyket kan spöka och vad man kan inbilla sig.

Att springa Stockholm Marathon var mer njutningsfullt än vad jag hade föreställt mig men stundvis långtråkigt under rundan på djurgården. Jag hade inte mindre än 18 supportrar som följde mig runt och hejjade på på alla möjliga ställen. Priset i värstingkategorin tog min far i år - igen - som sprang km 29-42 för skoj skull. Gratis. Kan tillägga att han bara sprang med mig fram till km 34, sen fick han pysa vidare själv då jag blev trött.


Målet var att komma in i mål på 4-4,30timmar, men framför allt levande och utan att ha stannat å gått. Jag ställde in min nya underbara löparklocka på en fartintervall om 5,40- 6,10. Över och under dessa gränser skulle klockan pipa till och varna att jag var ute på djupt vatten.

Starten var mäktig och seg. Ca 15000 löpare vill komma iväg samtidigt och det tog minst 30min innan fältet började sprida ut sig. Redan här sattes ribban för mitt tempo som jag kom att hålla någorlunda loppet igenom. Kände att det inte var någon mening att börja zick-zacka, jag var så rädd för att ta ut mig i förtid och gå in i den berömda väggen. Efter drygt 15km fick jag många besök av familj och vänner vid vägkanten som tyckte att jag såg oförskämt pigg ut - vilket jag var. Jag springer ju trots allt inte ens så här sakta på mina långpass... Halva loppet passerade jag efter 2 tim 11min, jämfört med mina träningspass där jag ligger runt  2 timmar på samma sträcka.



Under den ca 10km långa rundan på Gärdet och Djurgården sätter jag i hörlurarna och lyssnar på lite sommarmusik av Per Gessle och räknar i huvudet vilken sluttid jag kan få. Varje gång jag passerar väskekotrollerna tar jag nu av mig kepsen och doppar den i en tunna vatten - grymt svalkande! Ryggen börjar kännas men pulsen ligger fortfarande på ynka 160-165 slag/min. Tänker på Cissi och undrar vilken sluttid som kan tänkas få och när jag ska lägga in slutrycket. Väl vid Slussen börjar det kännas i kroppen, inte så jag skulle bryta men jag börjar känna mig sliten. Här någongång börjar klockan pipa varje minut och blinka "öka farten" och slutar i princip inte innan 40km skylten. Pappa hoppar in i loppet och försöker dra men jag känner
att jag måste kämpa mentalt nu för att fortsätta springa.



Pappa springer vidare och jag ser honom sista gången på Västerbron innan mål. Jag stannade INTE på Västerbron andra varvet utan småjoggade hela vägen upp samt rätt snabbt ner. Eneripåfyllning och sportdryck var guld värt, drack och åt massor utan en enda kisspaus. Vid km 35 försöker jag äta en bit brun banan som magen snabbt spyr upp. jag vinglar lite innan jag får ner sportdrycken men blir mycket piggare när jag möter Frida, Mark och Magdas hejarop 20meter längre fram. Nu börjar jobbet. Det är tungt. man vill inte stanna för knäna är svaga och ryggen värker, framsida lår och stenhårda och supertrötta. Känner lite av ett skavsår men förstår som tur var inte hur illa det var innan jag kom i mål.




Cissi

Jag kämpar som bara den km 35-40. Det år riktigt jobbigt men på nåt sätt går det. Där, vid 40km, släpper det. Jag inser att jag nu klarar detta. All smärta släpper och jag doppar kepsen i vattentunnan för sista gången, slåt mig själv på kinderna och tar fart. Tränger mig förbi folk och lyssnar på "Holdin out for a hero" i Ipoden, tar in många placeringar bara den sista kilometern. Börjar få gråten i halsen men skärper till mig och sparar det till station istället.

Sekunden jag springer in i Stadion skriker jag av glädje, hoppar och räcker upp armarna, klappar med höga armar medan jag springer om folk på innerbanan och fäller en tår efter mållinjen.



Har inga egna kort så alla har jag snott från Cissis blogg.

Är så glad att jag tog det lugnt och kunde spurta sista kilometern. Tiden hade kunnat vara kortare men jag tog det säkra före det osäkra och har istället en mycket enklare tid att slå nästa år i jämförelse med Cissi som kom in på 4.11, sjukt bra jobbat!

Idag kommer jag bli en marathonlöpare. Idag kommer jag pressa mig själv utöver alla gränser och bli hyllad som aldrig förr.

Igår anlände Cissi och jag till Stockholm och checkade in på vårt fina nybyggda hotell. Efter en sväng hos lilla Edith m div släkt tog vi oss tillbaka till hotellet för ett alldeles för sent dopp i poolen och 10min jacuzzande. Grym uppladdning!


Hotellfrukosten var underbar. Vi ska gå ner en andra gång efter vi badat i poolen och gjort oss fina för loppet. Tack Cissi&Johannes för världens bästa uppladdningspresent! Och för att nämna presenter fick jag igår en tidig födelsedagspresent-En Garmin Forefunner 305!!!!! Cissi kunde hålla sig hela dagen igår utan att säga något. Stort tack alla, den ska invigas på marathon idag!




Fina tjejer i hotellobbyn.

Tänkte försöka meddela hur jag känner mig just nu. Morgonen innan dopparedagen är jag sjukt laddad! Väskorna packad och bussen till Stockholm väntar. Adriano kom in till sovrummet vid 4.30 imorse bärandes på sina 3(!) kuddar, utan att ha sagt ett pip innan. Han lär sig hur man får mamma att smälta och le. Nästa gång jag skriver här är jag förhoppningsvis inte bara mörbultad utan även väldigt, väldigt lycklig.

Nu är jag less på att äta. Kolhydratladdning som måste är inget roligt, helst ska det vara förbjudet. Pringelsburken står fortfarande på köksbordet, har bara norpat några små chips. Nu ska jag ha en tidig kväll och inser att jag inte kan göra mer. Jag börjar få ont i hela kroppen och det är nog lika bra att jag försöker sluta tänka på det. Värre är det för Cissi som dragit på sig en förkylning som vi hoppas går över tills på lördag. Allt detta slit och träning måste bara ge resultat. Ja, ja, vägen är också en del av resan men målet, dvs marathon är för mig det viktigaste.

Som ni ser är marathon det enda jag tänker idag med...

Sista veckans uppladdning inför ett marathon har jag läst är väldigt viktig. Vila, lugna joggingpass och rätt mat i större portioner. Mitt sista löppass var i tisdags kväll, tog 6km sent på kvällen. Det var ett av de bästa passen i år. Jag upptäckte att det var ljust ute fram till kl 23, något jag helt missat eftersom jag varit ensam hemma med Adriano i tre veckor och han somnar kl 19. Kroppen kändes pigg och laddad men ville inte alls ta ut mig något, bara retas lite för att sedan längta till att springa igen och lägga all energi på maran. Tyvärr fick jag skavsår efter den korta löprundan.  Imorse vaknade jag med en pulserande fot som har en hälsporre-to-be. Benhinnorna är ok, men det känns att de inte är så lugna som de borde. Sjuk? Ja, kanske lite. Eller nej förresten. Bara lite snuvig. Ytterst lite.


Tror det är lätt att bli lite hypokondrisk innan lopp när man känner efter överallt och reagerar på minsta lilla smärta. Foten kommer göra ont, säkert skitont, men det spelar ingen roll (säger jag nu). Benhinnorna kommer förmodligen gå av på flera ställen men det gör inget. Allt läker, bara jag får min medalj.

Den mentala uppladdningen jobbar jag på hela tiden. Jag drömmer mara, andas mara, kan inte prata om något annat. Lina ringde mig igår och när vi lade på märkte jag att hon inte fått en syl i vädret, allt jag pratade var marathon. Men det är OK känner jag, för det är mitt största och viktigaste mål, den tuffaste tentan jag någonsin haft. Klarar jag inte detta klarar jag inget, tar jag mig i mål klarar jag allt. ALLT!

För några veckor sedan fick Adriano först prova på att åka en trehjulad sparkcykel. Han tyckte det var kalas, även om det inte gick speciellt fort. Nu har mamma Sara inhandlat en på Ullared till det förträffliga priset av 129 riksdaler. Han bara ääälskar den! Idag ska vi provåka den till lekparken.

Jag är nu oficiellt sjukt avundsjuk på min svägerska Cissi!

Inte bara det att hon löptränar en mil på 48min men hon köpte nyligen en löparklocka Garmin Forerunner 305 och kan se via GPS hur snabbt/långt hon springer samtidigt som den är en pulsklocka. Jag har inte sprungit med pulsklocka sedan jag laddade ner Runkeeper till min Iphone men nu tycker jag den börjar bli lite tung att springa med. Den GPS störs nämligen av pulsklocka och mäter helt galet då, så jag måste välja. MEN jag vill inte välja! Så om ni undrar vad jag önskar mig på min födelsedag nu på söndag den 6 juni så är det en Garmin 305. Kostar "bara" ca 1600-1700kr på nätet, betydligt dyrare i butik.

Bara ifall någon undrade..