Mamá Sarita

Sista veckans uppladdning inför ett marathon har jag läst är väldigt viktig. Vila, lugna joggingpass och rätt mat i större portioner. Mitt sista löppass var i tisdags kväll, tog 6km sent på kvällen. Det var ett av de bästa passen i år. Jag upptäckte att det var ljust ute fram till kl 23, något jag helt missat eftersom jag varit ensam hemma med Adriano i tre veckor och han somnar kl 19. Kroppen kändes pigg och laddad men ville inte alls ta ut mig något, bara retas lite för att sedan längta till att springa igen och lägga all energi på maran. Tyvärr fick jag skavsår efter den korta löprundan.  Imorse vaknade jag med en pulserande fot som har en hälsporre-to-be. Benhinnorna är ok, men det känns att de inte är så lugna som de borde. Sjuk? Ja, kanske lite. Eller nej förresten. Bara lite snuvig. Ytterst lite.


Tror det är lätt att bli lite hypokondrisk innan lopp när man känner efter överallt och reagerar på minsta lilla smärta. Foten kommer göra ont, säkert skitont, men det spelar ingen roll (säger jag nu). Benhinnorna kommer förmodligen gå av på flera ställen men det gör inget. Allt läker, bara jag får min medalj.

Den mentala uppladdningen jobbar jag på hela tiden. Jag drömmer mara, andas mara, kan inte prata om något annat. Lina ringde mig igår och när vi lade på märkte jag att hon inte fått en syl i vädret, allt jag pratade var marathon. Men det är OK känner jag, för det är mitt största och viktigaste mål, den tuffaste tentan jag någonsin haft. Klarar jag inte detta klarar jag inget, tar jag mig i mål klarar jag allt. ALLT!