Tager du...

 

Helgen tillbringades på västkusten med fest i dagarna tre för min syster och svåger som knöt kärlekens band. Sällan har så många tårar hunnits med på en helg, jag som inte kan hålla tårarna tillbaka ens innan Magda kommit in i kyrkan. Världens vackraste brud!

 

Älskade finaste Adriano har  jag fått hem igen efter fem veckor i Peru. Han talar numera inte längre svenska utan endast spanska. Tilda och hann gör sig förstådda så sitt eget lilla språk, fascinerande hur barn hittar sätt att kommunicera. Personalen på förskolan har fått en liten ordlista så de kan förstå honom. Äntligen, äntligen kan vi börja vardagen i Härnösand!


Jerusalem, Stockholm och New York

Planerandet av 2012 års marathonlopp är i full gång. Så otroligt pepp på löpning nu när jag kan springa igen utan problem. Håller stenhårt på gränsen att aldrig springa två dagar på raken - inget fusk denna gång.

Var lite nyfiken på vad jag tar milen på så idag satsade jag på en milsrunda, som vanligt utan uppjogg på mina snabbpass. Låtlistan med "snabbjogging" drog igång passet och jag flög iväg med förhoppningen om att orka hela passet igenom utan stopp och komma under 50min. Med tanke på att jag missat så mycket under maj/juni så trodde jag inte att kroppen skulle orka även om motivationen fanns där. Men, jag lyckades trots många många långa backar. Landade på 49.32min. Lycka! Pulsen var nära max, uppe på 186 på slutet! Det finns ännu hopp för 48min på Tjejmilen eller Midnattsloppet. Ska väl inte vara så svårt.

Distans: 10km
Tid: 49.32min

Tempo:4:57min/km
Medelpuls: 175 (!!!)
Maxpuls: 186


Kanske finaste dagen på training camp i Portugal i våras.


Hemma på riktigt

Lilla backen

Här spenderade jag mina 20 första år

Alnöbron

 

I betongen här nere under allt gräs finns mina och mina syskons hand- och fotavtryck.

 

Min gamla lekplats

 


Lite finare, lite ljusare

Flyttlådorna är nästan alla uppackade nu. Sliter med att få lägenheten fin och fixad på eftermiddagarna efter jobbet och det är hard work. Men roligt. Lillebror är hos mig var och varannan dag så jag aldrig behöver känna mig ensam. Två och en halv vecka utan Adriano känns. Tyst och lugnt, med andra ord trist. Han saknar mig inte nåt speciellt vilket känns grymt att veta. Jag saknar däremot att bli väckt på morgonen, mitt i natten, vara ute och leka, alla sköna samtal. Hade Adriabstinens häromdagen och då ställde Filip upp på att bli skjutsad runt i kundvagnen på Ikea i över en timme. Det är syskonkärlek, det!


Älskade allt.

Mitt frirum- balkongen.


RSS 2.0