Mamá Sarita

Jag blir verkligen bara bättre och bättre. Persat två gånger på 7 dagar, både på 10km och på halvmaraton. Börjar tro att alla dessa intervallpass och långpass lönat sig.

I fredags hade jag ont lite här och var och var inte alls sugen på att lida mig igenom 21km dagen efter. Förra året kommer jag ihåg att de sista 25minutrarna var vidrigt jobbiga och vill inte behöva anstränga mig så mycket igen. Lite lat börjar jag bli.



Vaknar på lördag, utvilad och pigg och glad som en lärka hoppar jag upp ur sängen kl 08. Min tillfälliga sängkamrat och svägerska, Cissi, berättar att jag har skrattat i sömnen halva natten. Kanske därför jag var på så bra humör. Jag kompromissar med mig själv och ger mig nöjet att springa på max 1.52 tim, inte 1.50 tim som jag tänkte klara för några månader sedan. Njutbart ska det vara, annars får det va. Jag räknar ut att vid 15km ska klockan visa 1.19 för att ha lite marginal till backen på slutet.

Vid startfållan.





Cissi, jag och Linda startade alla i samma startgrupp kl 16.10 och Cissi och jag önskade varandra lycka till när vi sprang över startlinjen tillsammans. Hon siktar högre och träna bara sisådär 5mil mer /v än jag så jag lät henne springa iväg. Efter 10 minuter möter jag Linda och vi pratflåsar några minuter innan jag drar på. Har inga känningar alls i benet tack vare stödstrumporna jag bodde i dagen innan loppet och nacken kurerades under den barnfria natten. Känner mig själv pigg och glad, benen är lätta och pulsen helt och hållet under kontroll.

Så fortsatt det och tiden gick riktigt snabbt. Vid 10km låg jag på 52.35min och vid 15km på 1.19tim allt enligt plan. Jag tog aldrig på mig hörlurarna som jag planerat utan sprang till känsla av ett halvmarathon och inte i min instängda musikvärld. I backen på Söder vid 17-19km sprang jag om halva startgruppen tror jag, förstår inte hur man kan GÅ där, dåligt upplägg. Som ni ser så lyckas jag springa i jämn fart hela vägen och sprang upp mig från plats 880 till 592 enbart genom att inte hålla farten. Sista biten innan mål hade jag ruskigt snabbt tempo, ca 4,45min/km och var fräsch som attans hela vägen in i mål där Cissi som vanligt stod och väntade på mig. Vi konstaterade att det var ett grymt roligt lopp men framförallt väldigt enkelt och njutbart eftersom vi är mycket bättre tränade i år. Jag hade kunnat springit nån minut snabbare om jag orkar anstränga mig men itne hade jag varit lyckligare för det. Banan är grymt lätt även den, knappt några backar alls! Idag har vi ingen träningsvärk och inga onda ben. Är man elit så är man.

Jag rullade i mål på 1.51.25 tim och persade därmed med 2 minuter från fjolårets tid. Cissi tangerande sin tid på sekunden på 1.49.14. Jag sprang ju Tjejmilen förra veckan på 49.14 och Cissi sprang Midnattsloppet på 49.14 också. Läskigt sammaträffande.