Mamá Sarita

Mitt första, feta, italienska bröllop avklarat i vackra Martina Franca i södra Italien. Har nu träffat och bekantat mig med tjocka släkten på diverse språk, saliga blandningar mellan italienska, spanska och engelska. Carlo var knappt tolk alls utan på nåt höger funkade det för det mesta ändå. Bröllop i Italien går enligt min ynka erfarenhet ut på att äta och mingla så mycket som möjligt. Ceremonin i kyrkan var lång, högljudd och traditionsbunden men diverse välsignelser och jippon. Talen som hölls var på max en minut i samband med vigseln och visst saknade jag här det varma, personliga som tal och uppträdanden på svenska bröllop så ofta innehåller. Vi firar mer själva paret än har en fest som paret bjudit in till, stor skillnad. Dansen började vid 16 snåret och personalen fick springa runt och hämta tillbaka oss alla som inte satt vid bordet när huvudrätterna började. Efterrättsbuffen var inte av denna värld, helt fantastisk! Partydans i vanlig stil och hemgång vid 22 tiden, det ni! Börjas det vid 11 så håller italienarna inte lika länge heller.