Mamá Sarita

Skam den som ger sig. Ca kl 10 imorse snörade Cissi och jag på oss löparskorna och drog iväg till Emelies hotell för ett gemensamt tröstpass i Central Park. Väl där möts vi av tusentals och åter tusentals löpare med glada tröjor från alla jordens hörn. Jag ryser och från hejda tårarna som så ofta vill komma de här dagarna. Var som att bara hoppa in i ett Göteborgsvarv, vilken stämning, helt otroligt! Vi löpare kom minsann inte hit i onödan, även om vi inte kan springa New York City Marathon tänker vi iallafall springa ett marathon i New York.

 

Vi drar iväg och ler. Skuttar, tar kort, hoppar. Glädjen är tillbaka!  Som publik har vi mestadels medresenärer som hejjar på olika länder, men efter en timme börjar det hopa sig på flera ställen och lite här och där dyker spontana vätskestationer samt bananer upp. Känner att jag vill springa hela långa dagen! Tanken slår mig att med vatten vid sidan kan man kanske springa ett marathon just idag? Oförberedd mentalt och fysiskt kanske det går?

 

Efter några km känner Emelie av sin skada och Cissi och jag väljer att fortsätta själva. Efter ca 25km fortsätter jag själv och ger mig f-n på att inget ska få stoppa mig. Lite ont i en höft kanske men inte mer än så. Hejjar glatt på de löpare som springer motsatt håll och tar tacksamt emot spontana hejjarop från finfina New Yorkbor som kommer för att stödja oss. Tänk att små sporadiska vätskestationer kan bidra till att tusentals löpare trots allt kan få sitt marathon! Åt fyra bananer, drack säkert lika många vattenflaskor samt en glass och smörgår med jordnöttsmör.