Tillbaka till bloggvärlden
Dags att ta mig i kragen med bloggen. Ett år i Norrland och jag började genast glida runt och göra ingenting så fort jag flyttade hit, inte ens blogga. Detta är visserligen en modifierad sanning men anledningen har varit att min uppkoppling försvunnit så fort jag försökt ladda upp en bild. Till slut ger man sig. Men nu är det slut.
Vad har då hänt sen sist?
Hösten och våren har präglats mycket av min älskade farfar Yngves bortgång. Aldrig tidigare har jag mött sådan sorg men också enorm kärlek i att kunna vara tillsammans med andra i sorgen. Det är hemskt med nödvändigt att inse att döden är en del av livet, något jag först fick inse vid 29 års ålder.
Jag har fyllt jämt och är nu 30 år ung. En alldeles perfekt ålder om jag får säga det själv. Jag är fortfarande lika cool och har lika lite/mycket självdistans som tidigare. Även ironin lever kvar.
I förrgår sprang jag mitt livs andra marathon, Stockholm Jubileumsmarathon 100 år efter OS-maran 1912. Mäktigt lopp, underbart kul, ont men framför allt vilket privlilegium att få ha en sån frisk kropp att kunna genomföra det. Det roligaste loppet jag sprungit som dessutom sprangs vid min svägerska Cissis sida. Sprang och småpratade och (nästan) bara njöt, de första 25km iallafall. I november väntar ett av mitt livs största projekt, New York Marathon. Ni skulle bara våga smitta mig med magsjuka innan!
I vardagen är det bästa fyraåringen Adriano, löpning samt 1½ jobb som dominerar. Trivs oförskämt bra på jobbet och hittar (med viss hjälp från pappa & lillebror) även tid för löpning. Adri lever just nu loppan i Peru med sin sugardaddy (bokstavligen) och vill inte komma hem igen.
Vad har då hänt sen sist?
Hösten och våren har präglats mycket av min älskade farfar Yngves bortgång. Aldrig tidigare har jag mött sådan sorg men också enorm kärlek i att kunna vara tillsammans med andra i sorgen. Det är hemskt med nödvändigt att inse att döden är en del av livet, något jag först fick inse vid 29 års ålder.
Jag har fyllt jämt och är nu 30 år ung. En alldeles perfekt ålder om jag får säga det själv. Jag är fortfarande lika cool och har lika lite/mycket självdistans som tidigare. Även ironin lever kvar.
I förrgår sprang jag mitt livs andra marathon, Stockholm Jubileumsmarathon 100 år efter OS-maran 1912. Mäktigt lopp, underbart kul, ont men framför allt vilket privlilegium att få ha en sån frisk kropp att kunna genomföra det. Det roligaste loppet jag sprungit som dessutom sprangs vid min svägerska Cissis sida. Sprang och småpratade och (nästan) bara njöt, de första 25km iallafall. I november väntar ett av mitt livs största projekt, New York Marathon. Ni skulle bara våga smitta mig med magsjuka innan!
I vardagen är det bästa fyraåringen Adriano, löpning samt 1½ jobb som dominerar. Trivs oförskämt bra på jobbet och hittar (med viss hjälp från pappa & lillebror) även tid för löpning. Adri lever just nu loppan i Peru med sin sugardaddy (bokstavligen) och vill inte komma hem igen.
Kommentarer
Trackback
