Barnfri - skönt eller hemskt?
Att gå från att varan ensamstående mamma till att vara utan Adriano i tre veckor väcker blandade känslor. Den var en förväntansfull liten grabb som skuttade igenom säkerhetskontrollen där vi vinkade hejdå och han har kanske roligare dessa veckor än vad han någonsin haft tidigare i sitt liv. Att veta att han har roligt och aaaldrigvill åka hem till Sverige känns riktigt bra men jag kan inte låta bli att bli lite orolig. Hur lång tid tar det för honom att gilla mamma igen och allt här? En dag, en vecka, aldrig..? Peru kommer nog alltid vara det roliga semesterparadiset där inga måsten finns och det ska bli intressant att se vad han väljer när han blir stor. Donald och jag har alltid varit noga med att han måste få tillgång till sina båda två världar och därmed måste kunna spanska/svenska samt vistas i båda länderna med jämna mellanrum för att alltid känna sig som hemma. Lyckligt lottad är han som har två föräldrar som han får umgås med själv, i flera veckor i sträck. Ja, det försöker se det positiva i saker och ting.
Att få vara själv är faktiskt riktigt skönt. Jag menar riktigt, riktigt, riktigt skönt. Att sätta sig vid datorn först kl 01.07 trots att den sista arbetsdagen innan semestern sparkar igång känns lite förbjudet annars. Nu har jag bara ansvar för mig och om jag inte får sova så är det hela självförvållat. Avkopplingen i känslan att inte alltid vara på sin vakt är riktigt grym.
Ensamhet i all ära så älskar jag Adris och mitt vardagskaos. Kila upp kl 06.20, äta frukost, skumma igenom lokaltidningen, göra mig vacker, välja kläder för att sedan väcka Adriano som vanligtsvis somnat lite för sent för att vi läste några böcker extra kvällen innan. Vi cyklar iväg och kommer precis i lagom tid till förskolans frukost. Skuttar upp på cykeln och rejsar iväg till jobbet. Jobbar och skyndar iväg ca 8 minuter innan hämttid. Kommer i princip aldrig sent, men sällan tidigt. Efter förskolan är det utelek eller hemmakaos. Ibland bestämmer jag en dagsprojekt innan men ofta får det bara flyta på. Nattningen när Adriano får välja antal samt vilka böcker, sång, böner och ett nu ska vi sova. Efter det en joggingrunda och ännu senare dusch följt av mera jobb.
När man är van vid att det alltid händer något blir min vardag utan Adriano lätt tråkig. Tiden går sakta och allt är förutsägbart. Dags att komma hem nu lilla barn, mamma har vilat klart. Pappas tur nu...
Att få vara själv är faktiskt riktigt skönt. Jag menar riktigt, riktigt, riktigt skönt. Att sätta sig vid datorn först kl 01.07 trots att den sista arbetsdagen innan semestern sparkar igång känns lite förbjudet annars. Nu har jag bara ansvar för mig och om jag inte får sova så är det hela självförvållat. Avkopplingen i känslan att inte alltid vara på sin vakt är riktigt grym.
Ensamhet i all ära så älskar jag Adris och mitt vardagskaos. Kila upp kl 06.20, äta frukost, skumma igenom lokaltidningen, göra mig vacker, välja kläder för att sedan väcka Adriano som vanligtsvis somnat lite för sent för att vi läste några böcker extra kvällen innan. Vi cyklar iväg och kommer precis i lagom tid till förskolans frukost. Skuttar upp på cykeln och rejsar iväg till jobbet. Jobbar och skyndar iväg ca 8 minuter innan hämttid. Kommer i princip aldrig sent, men sällan tidigt. Efter förskolan är det utelek eller hemmakaos. Ibland bestämmer jag en dagsprojekt innan men ofta får det bara flyta på. Nattningen när Adriano får välja antal samt vilka böcker, sång, böner och ett nu ska vi sova. Efter det en joggingrunda och ännu senare dusch följt av mera jobb.
När man är van vid att det alltid händer något blir min vardag utan Adriano lätt tråkig. Tiden går sakta och allt är förutsägbart. Dags att komma hem nu lilla barn, mamma har vilat klart. Pappas tur nu...
Kommentarer
Trackback
