Stockholm Marathon 2011- DNS
En kluven Sara anlände till stockholm i fredags eftermiddag. Efter 6km med endast liten smärta i torsdags packade jag ner min löparskor och hoppades på någon, bara någon, skulle råda mig att springa maran. Så blev det inte.
Möter upp Cissi och vi tar oss till stadion och senare nummerlappsutdelningen. Jag är till 80% inställd på att starta och ältar min beslutsångest om och om igen. Vad är viktigast? Min mara eller att kunnavara hel i sommar? Provspringer 50m på stadion och det känns riktigt bra. Jag vill starta!
Får massage och sjukgymnasten tycker att det inte känns speciellt bra i någon vad alls. Har tydligen dessutom överrörlighet i fotleder och höfter, vad nu det innebär. Hon tycker jag ska starta men med inställningen att jag kan behöva bryta efter 6km. GLÖM! Hur ska någon kunna springa en mara med den inställningen? Varför starta om man planerar att ge upp? Nej, där och då gav jag upp. Sommarlöpning är viktigare än ett lopp.
Min kära Cissi är så förutseende att hon redan hade inhandlat en bag-in-box med vitt vin. Frågade oss själv hur många fler som kan tänkas bära runt på 3liter vin på mässan till Stockholm marathon. Troligtsvis inte allför många. Chillade istället på mammas balkong och försäkrade mig om att jag inte skulle ångra mig och få för mig att starta ändå.
Nästa år rockar vi!
Hela långa dagen hejjade vi fram alla vi kände(och inte kände) i startfältet. Riktigt kul att stå på andra sidan för en gång skull och se alla ifrån eliten till mer överoptimistiska löpare. Tajmade in Erik och Henrik från träningslägret i Portugal hela tre gånger och Malin som gjorde sitt första marathon vid 36km och inne på stadion.
Täten
Szalkai i vitt med svarta shorts. Vaddå flyga fram...
Isabella Andersson vann för fjärdeåret i rad med nyopererat knä.
Glad pch oförskämt pigg Henrik Pehrson i grönt!
Galningen i blått i mitten av bilden som vänder sig om är Erik.
Mitt enda misstag med dagen var att vi tog oss till Stadion. Där fick jag se alla lyckliga människor. Vissa gick i mål, vissa grät hela vägen in på stadion, vissa tokspurtade. Jag klappade frenetiskt och log åt ala dessa otroliga människor samtidigt som tårarna rann nerför kinderna av besvikelse och ilska att inte kunna vara på andra sidan stängslet. Där och då hade jag gärna hoppat på ett ben i mål, bara för att få tillbaka den känslan.
Idag känns det däremot mycket bättre. Är stolt över att inte ha startat och över att jag nästan är hel igen. Nu väntar pers i Midnattsloppets Elitgrupp samt mål 1.45 på Stockholm Halvmaraton. Håller benet så fixar jag detta, jag ska, jag vill!
Möter upp Cissi och vi tar oss till stadion och senare nummerlappsutdelningen. Jag är till 80% inställd på att starta och ältar min beslutsångest om och om igen. Vad är viktigast? Min mara eller att kunnavara hel i sommar? Provspringer 50m på stadion och det känns riktigt bra. Jag vill starta!
Får massage och sjukgymnasten tycker att det inte känns speciellt bra i någon vad alls. Har tydligen dessutom överrörlighet i fotleder och höfter, vad nu det innebär. Hon tycker jag ska starta men med inställningen att jag kan behöva bryta efter 6km. GLÖM! Hur ska någon kunna springa en mara med den inställningen? Varför starta om man planerar att ge upp? Nej, där och då gav jag upp. Sommarlöpning är viktigare än ett lopp.
Min kära Cissi är så förutseende att hon redan hade inhandlat en bag-in-box med vitt vin. Frågade oss själv hur många fler som kan tänkas bära runt på 3liter vin på mässan till Stockholm marathon. Troligtsvis inte allför många. Chillade istället på mammas balkong och försäkrade mig om att jag inte skulle ångra mig och få för mig att starta ändå.
Nästa år rockar vi!
Hela långa dagen hejjade vi fram alla vi kände(och inte kände) i startfältet. Riktigt kul att stå på andra sidan för en gång skull och se alla ifrån eliten till mer överoptimistiska löpare. Tajmade in Erik och Henrik från träningslägret i Portugal hela tre gånger och Malin som gjorde sitt första marathon vid 36km och inne på stadion.
Täten
Szalkai i vitt med svarta shorts. Vaddå flyga fram...
Isabella Andersson vann för fjärdeåret i rad med nyopererat knä.
Glad pch oförskämt pigg Henrik Pehrson i grönt!
Galningen i blått i mitten av bilden som vänder sig om är Erik.
Mitt enda misstag med dagen var att vi tog oss till Stadion. Där fick jag se alla lyckliga människor. Vissa gick i mål, vissa grät hela vägen in på stadion, vissa tokspurtade. Jag klappade frenetiskt och log åt ala dessa otroliga människor samtidigt som tårarna rann nerför kinderna av besvikelse och ilska att inte kunna vara på andra sidan stängslet. Där och då hade jag gärna hoppat på ett ben i mål, bara för att få tillbaka den känslan.
Idag känns det däremot mycket bättre. Är stolt över att inte ha startat och över att jag nästan är hel igen. Nu väntar pers i Midnattsloppets Elitgrupp samt mål 1.45 på Stockholm Halvmaraton. Håller benet så fixar jag detta, jag ska, jag vill!
Kommentarer
Trackback
