Jag klagar inte
Har varit hemma i 26 timmar nu. Jag klagar inte. Plusgrader ute, världens gladaste son och massor av jobb så att jag inte blir rastlös. Löparveckan i Monte Gordo håller jag fortfarande på att smälta. Den korta veckan kändes som en månad med allt vi hann med och tänk att vi lyckades komma iväg trots allt, om än 50% trasiga redan på Arlanda. Men inte klagade vi.
Flera nya männsikor dyker upp i mitt huvud med jämna mellanrum: Positiva SuperStina från Borlänge som vi spenderat otaliga timmar med. Redan efter några dagar kom jag på oss ( järngänget: Stina, Cissi och jag) att sitta tysta en längre stund vid frukosten - utan att det kändes pinsamt som det lätt kan göra med nya människor. Hyperinspirerande triatlonmannen Pasi Salonen som är en glädjemoln utan like. Jag frågade honom om han har några ledsna människor kring sig och då var han tvungen att tänka till en stund innan han svarade Nej. Och Erik, som är som mig fast några år yngre och iuförsig även rätt mycket snabbare och gladare han med. Supermannen Rune Larsson som trots allt han åstadkommit i livet ser sig själv som en ganska vanlig männsika och är ytterst ödmjuk. Imponerande.
Just denna typ av människor är det som jag alltid söker omge mig med; levnadsglada, orädda och positiva till den grad att det smittar sig på omgivningen kring dem.
Trots allt detta så är borta bra men hemma bäst. Verkligheten är toppen den med.! Se där, jag klagar inte!
En kall öl satt fint efter 36 sprungna kilometrar i fredags.
Flera nya männsikor dyker upp i mitt huvud med jämna mellanrum: Positiva SuperStina från Borlänge som vi spenderat otaliga timmar med. Redan efter några dagar kom jag på oss ( järngänget: Stina, Cissi och jag) att sitta tysta en längre stund vid frukosten - utan att det kändes pinsamt som det lätt kan göra med nya människor. Hyperinspirerande triatlonmannen Pasi Salonen som är en glädjemoln utan like. Jag frågade honom om han har några ledsna människor kring sig och då var han tvungen att tänka till en stund innan han svarade Nej. Och Erik, som är som mig fast några år yngre och iuförsig även rätt mycket snabbare och gladare han med. Supermannen Rune Larsson som trots allt han åstadkommit i livet ser sig själv som en ganska vanlig männsika och är ytterst ödmjuk. Imponerande.
Just denna typ av människor är det som jag alltid söker omge mig med; levnadsglada, orädda och positiva till den grad att det smittar sig på omgivningen kring dem.
Trots allt detta så är borta bra men hemma bäst. Verkligheten är toppen den med.! Se där, jag klagar inte!
En kall öl satt fint efter 36 sprungna kilometrar i fredags.
Kommentarer
Postat av: Cecilia
Meeee, jag har ju massor av träning att ta igen från förra veckan fröken 13 mil.
Trackback
