Mamá Sarita

Lite smått mör i kroppen idag efter gårdagens snölöpning. Terrängskorna trivs inte så bra på asfalt och det känns att det är tuffare för kroppen att springa i kyla. Funderade på ett intervallpass men skippade det eftersom höger hälsporre har vaknat till liv efter Edinburghhelgen som till stor del spenderades i högklackat (vilket för mig är 4 cm).  Inte höga och låga skip a la Szalkai utan total skipping.

Istället för träning pallrade jag mig iväg till Ulli & Henke som är nyblivna föräldrar till en nybakad Molly. Jag glömde presenten hemma så imorrn ska jag och mitt dåliga samvete åka tillbaka med en ännu bättre present. En av fröknarna på förskolan frågade om jag inte blev lite sugen efter att ha trättat en sån liten men jag försäkrade henne om att vara singel är det bästa preventivmedlet och att Adriano (desvärre) inte får syskon (från mitt håll) på flera år iallafall. Att leva i celibat måste ju vara det ultimata helt enkelt. Inget tjafs, ingen som slänger saker på golvet eller tar sista mjölken utan att köpa någon ny. Jag läste någonstans att småbarnsföräldrar ofta tappar suget på kärlek till en partner när de fått barn eftersom barnet tillfredställer de kärlek- och närhetsbehov man har. Missförstå mig rätt nu bara, inga incesttankar tack.