Mamá Sarita

Vad underbart det är att springa! Efter två veckors helvila tog jag idag mig en springtur i skogen på min favorittid på dygnet. På vardagarna är det svårt att gå ut och springa när det är läggdags men perfekt tid vid 18, älskar det.

Jag sprang med ett leende på läpparna från första steget. I Ipoden gick samma låtar som jag lyssnade på de sista 5 km på Sthlms Halvmarathon som väckte "gamla" minnen. Det bästa med att springa i ett elljusspår är att det är massa andra som också gör det som kan kan tävla med, vare sig de vill det eller inte. Idag blev mitt första offer en kille - de är roligast eftersom det känns så jobbigt när en hurtig tjej springer förbi dem. Denna kille tyckte verkligen att han kunde springa och såg ut som en skuttnades kanin. Jag tog upp jakten och lade mig bakom, sådär lagom att han upptäcker mig. Han vänder sig om när han hör mina rappa, pigga steg. Å Nej, tänker han, en tjej håller på att springa om mig. Han ökar genast farten och min puls ligger i 180 för att hinna med, ingen fara men rätt snabbt. Efter nån kilometer så kommer första backen och jag tänker, nu ska jag glänsa... Ger mig själv ursäkten att jag ännu inte kört några snabba ruscher och tar fart uppför backen. Springer i ilfart om honom! HA! Vid toppen stannar jag och vilar och han får springa vidare. Han skäms. Garanterat.

Vem blir morgondagens offer? Kanske blir det du...