Mamá Sarita

Vilken dag!

Detta har jag sagt i princip varje dag de senaste 9 dagarna. Kan vara för att jag har riktig semester och blivit hel igen när Adri är nära.

Min förhoppning med Adrianos nya garderober var främst att han, förutom att nu kunna, även skulle vilja klä på sig själv. Imorse gick han flitigt in, valde kläder och kom påklädd ut fem minuter senare. Kan tillägga att han valde en skjorta. Stolt mamma till min bortskämda fyraåring!




Just när vi som bäst pallade röda vinbär skrek Adriano till. Förstod inte vad som hänt förrän jag drog upp hans tröja och en geting kom ut. Stackarn hade blivit stucken på magen och var inte direkt överlycklig. Synden straffar sig själv tänker ni, men han tog sitt förnuft till fånga, torkade tårarna och åt några fler vinbär innan vi begav oss.



Just nu. Alldeldes lagom mycket ordning.

ALL IN en vecka i stugan i Luleå. Glöm lugn och ro på semestern, här är det maxa som gäller från tidig morgon till sen kväll.

Adri, jag och Filip sov på loftet i stugan och jag har haft äran att vakna med denna fina utsikt varje dag.



Tolv personer i en och en halv stuga får plats, bara man vill. Auktion, båtturer till ex Rödkallen, Aronsbadet, gårdsauktion, färsk fisk i hamnen, vildmarksbad var och varannan kväll, korvgrillning på sandstranden, åkerbärsplockning, blåbärsmuffins, 50 årsfest och namnleken är bara några saker vi underhållit oss med.

Älska sommar och semester!

Bad & grillning på Bergön







Smultronställe!




Muffinsbak med kusinerna



Skrubbar "tunnan" inför kvällsbadet med flitiga barn




Vi tog oss till Rödkallen med 84årig farmor Linéa och en enbent skadad far. Fick rökt sik av några sommarboende och njöt av lugnet och avskildheten.



Utsikt från gamla fyren.




Farmors första besök på Rödkallen!



Härlig är jorden - i kyrkan på Rödkallen


Silas?



Edith!



Spegelblankt hav mitt på dagen




Mamma, pappa, barn?



Kvällsdopp i stugan



Hjälper till




Just det. Vi köpte (en till) kyrkstuga i Gammelstad under de sista dagarna. Släktens första ägs av faster Lisa och nu har vi köpt en närliggande för busiga kusinövernattningar.

Fick äntligen hem min fina Adriano som sprudlade av historier, alla på spanska. Jag fick min kram och han var glad att vara hemma. Han hade varit så många dagar i Peru sa han och ville bums hem till Härnösand. Först en vända till Luleå bara...

Dagen efter han kom tillbaka till Sverige bytte han till svenska med alla utom mig och Magda, om än ibland på beställning.

Hinner jag med en löprunda idag? Är det viktigt just idag?

Dessa frågor dyker ofta upp. Idag som så många andra dagar slutade jag att fundera och snörade på mig löparskorna 22.20. Motfrågan Vad är en halvtimme av mitt liv? vinner alltid över löpartvivlet.

Solnedgång, vindstilla och ca 15 grader. Här och var är det förfest och jag hör ungdomar skrika sig hesa till Kung kung kung i baren. Jag känner mig nyttig och skuttar vidare. Känner lite i baksida lår, precis som det började innan maran. Bestämde mig för att ta det lite lugnare vilket funkade i säkert två minuter innan jag ökade igen. Springer längs vattnet som är lugnt och vackert. Nån båt åker långt där borta men jag hör ändå ljudet från motorn. Kvällskylan börjar komma och luften är riktigt fräsch, nästan som efter ett regn. Hästsvansen börjar ge mig sig och jag släpper ut mitt Rapunzel-hår och springer i utsläppt hår sista 5 min. Frihet och lycka!

• Uppvärmning 2,2km
• Tre snabba km i tempo 4.45min/km.
• Nerjogg 500m

Sträcka: 5,5km
Medeltempo: 5.15min/km

Härnösand firas hela helgen med Härnösandsdagen och Härnösands stadsfest. Adrianos stora idol Sean den första banan har varit här men tyvääärr missade jag det. Passade däremot på att gå till Simhallens relaxavdelning i förmiddags och få lite välförtjänt vardagslyx efter ett kortare simpass.



Efteråt var vi och hejjade på far som fick äran att vara domare i en pajtävling. Han hade förstått att ibland måste man ta tre bitar för att riktigt få fram smaken.

Händig som jag är tycker jag att följa IKEA's monteringsanvisning inte är nån match. Man måste ju få tänka lite och kanske skruva om en och en annan skruv.

Garderoberna Stuva från IKEA i Adris rum är nu klara och fylls med leksaker och kläder. Äntligen når han till kläderna och kan själv få välja på morgonen. Rummet blev mycket luftiigare eftersom de nya inte är så höga. Man skulle nästan kunna klättra ändå längst upp och hoppa ner.

Före....



Efter...




Visst blev det fint?

Att gå från att varan ensamstående mamma till att vara utan Adriano i tre veckor väcker blandade känslor. Den var en förväntansfull liten grabb som skuttade igenom säkerhetskontrollen där vi vinkade hejdå och han har kanske roligare dessa veckor än vad han någonsin haft tidigare i sitt liv. Att veta att han har roligt och aaaldrigvill åka hem till Sverige känns riktigt bra men jag kan inte låta bli att bli lite orolig. Hur lång tid tar det för honom att gilla mamma igen och allt här? En dag, en vecka, aldrig..? Peru kommer nog alltid vara det roliga semesterparadiset där inga måsten finns och det ska bli intressant att se vad han väljer när han blir stor. Donald och jag har alltid varit noga med att han måste få tillgång till sina båda två världar och därmed måste kunna spanska/svenska samt vistas i båda länderna med jämna mellanrum för att alltid känna sig som hemma. Lyckligt lottad är han som har två föräldrar som han får umgås med själv, i flera veckor i sträck. Ja, det försöker se det positiva i saker och ting.



Att få vara själv är faktiskt riktigt skönt. Jag menar riktigt, riktigt, riktigt skönt. Att sätta sig vid datorn först kl 01.07 trots att den sista arbetsdagen innan semestern sparkar igång känns lite förbjudet annars. Nu har jag bara ansvar för mig och om jag inte får sova så är det hela självförvållat. Avkopplingen i känslan att inte alltid vara på sin vakt är riktigt grym.


Ensamhet i all ära så älskar jag Adris och mitt vardagskaos. Kila upp kl 06.20, äta frukost, skumma igenom lokaltidningen, göra mig vacker, välja kläder för att sedan väcka Adriano som vanligtsvis somnat lite för sent för att vi läste några böcker extra kvällen innan. Vi cyklar iväg och kommer precis i lagom tid till förskolans frukost. Skuttar upp på cykeln och rejsar iväg till jobbet. Jobbar och skyndar iväg ca 8 minuter innan hämttid. Kommer i princip aldrig sent, men sällan tidigt. Efter förskolan är det utelek eller hemmakaos. Ibland bestämmer jag en dagsprojekt innan men ofta får det bara flyta på. Nattningen när Adriano får välja antal samt vilka böcker, sång, böner och ett nu ska vi sova. Efter det en joggingrunda och ännu senare dusch följt av mera jobb.

När man är van vid att det alltid händer något blir min vardag utan Adriano lätt tråkig. Tiden går sakta och allt är förutsägbart. Dags att komma hem nu lilla barn, mamma har vilat klart. Pappas tur nu...

Passar på att piffa till Adrianos rum när han är borta. IKEA-killarna har precis varit här och burit upp allting för alla de fyra lättsamma trapporna och ikväll ska snickras minsann. Återkommer imorgon med efter-bild.



Nåt sånt här ska resultatet bli:

Föredrar att vara där jag är även i sinnet men nu kan jag inte låta bli att drömma mig bort till Adriano kommer tillbaka. Vardagen är bra tyst, ren och lugn. Nog för att det är skönt att vara själv och hinna med allt i lugn och ro men jag gillar mer vårt eget lilla kaos.

Adriano är ju egentligen lugnet själv. Se bara vad fint han står när man ber honom ta det lugnt en sekund. Lugn och fin.





Observera Adris höft. Top model 2026..?

Dags att ta mig i kragen med bloggen. Ett år i Norrland och jag började genast glida runt och göra ingenting så fort jag flyttade hit, inte ens blogga. Detta är visserligen en modifierad sanning men anledningen har varit att min uppkoppling försvunnit så fort jag försökt ladda upp en bild. Till slut ger man sig. Men nu är det slut.

Vad har då hänt sen sist?


Hösten och våren har präglats mycket av min älskade farfar Yngves bortgång. Aldrig tidigare har jag mött sådan sorg men också enorm kärlek i att kunna vara tillsammans med andra i sorgen. Det är hemskt med nödvändigt att inse att döden är en del av livet, något jag först fick inse vid 29 års ålder.



Jag har fyllt jämt och är nu 30 år ung. En alldeles perfekt ålder om jag får säga det själv. Jag är fortfarande lika cool och har lika lite/mycket självdistans som tidigare. Även ironin lever kvar.




I förrgår sprang jag mitt livs andra marathon, Stockholm Jubileumsmarathon 100 år efter OS-maran 1912. Mäktigt lopp, underbart kul, ont men framför allt vilket privlilegium att få ha en sån frisk kropp att kunna genomföra det. Det roligaste loppet jag sprungit som dessutom sprangs vid min svägerska Cissis sida. Sprang och småpratade och (nästan) bara njöt, de första 25km iallafall. I november väntar ett av mitt livs största projekt, New York Marathon. Ni skulle bara våga smitta mig med magsjuka innan!





I vardagen är det bästa fyraåringen Adriano, löpning samt 1½ jobb som dominerar. Trivs oförskämt bra på jobbet och hittar (med viss hjälp från pappa & lillebror) även tid för löpning. Adri lever just nu loppan i Peru med sin sugardaddy (bokstavligen) och vill inte komma hem igen.