Mamá Sarita

En kluven Sara anlände till stockholm i fredags eftermiddag. Efter 6km med endast liten smärta i torsdags packade jag ner min löparskor och hoppades på någon, bara någon, skulle råda mig att springa maran. Så blev det inte.



Möter upp Cissi och vi tar oss till stadion och senare nummerlappsutdelningen. Jag är till 80% inställd på att starta och ältar min beslutsångest om och om igen. Vad är viktigast? Min mara eller att kunnavara hel i sommar? Provspringer 50m på stadion och det känns riktigt bra. Jag vill starta!

Får massage och sjukgymnasten tycker att det inte känns speciellt bra i någon vad alls. Har tydligen dessutom överrörlighet i fotleder och höfter, vad nu det innebär. Hon tycker jag ska starta men med inställningen att jag kan behöva bryta efter 6km. GLÖM! Hur ska någon kunna springa en mara med den inställningen? Varför starta om man planerar att ge upp? Nej, där och då gav jag upp. Sommarlöpning är viktigare än ett lopp.


Min kära Cissi är så förutseende att hon redan hade inhandlat en bag-in-box med vitt vin. Frågade oss själv hur många fler som kan tänkas bära runt på 3liter vin på mässan till Stockholm marathon. Troligtsvis inte allför många. Chillade istället på mammas balkong och försäkrade mig om att jag inte skulle ångra mig och få för mig att starta ändå.



Nästa år rockar vi!

Hela långa dagen hejjade vi fram alla vi kände(och inte kände) i startfältet. Riktigt kul att stå på andra sidan för en gång skull och se alla ifrån eliten till mer överoptimistiska löpare. Tajmade in Erik och Henrik från träningslägret i Portugal hela tre gånger och Malin som gjorde sitt första marathon vid 36km och inne på stadion.



Täten



Szalkai i vitt med svarta shorts. Vaddå flyga fram...


Isabella Andersson vann för fjärdeåret i rad med nyopererat knä.




Glad pch oförskämt pigg Henrik Pehrson i grönt!


Galningen i blått  i mitten av bilden som vänder sig om är Erik.

Mitt enda misstag med dagen var att vi tog oss till Stadion. Där fick jag se alla lyckliga människor. Vissa gick i mål, vissa grät hela vägen in på stadion, vissa tokspurtade. Jag klappade frenetiskt och log åt ala dessa otroliga människor samtidigt som tårarna rann nerför kinderna av besvikelse och ilska att inte kunna vara på andra sidan stängslet. Där och då hade jag gärna hoppat på ett ben i mål, bara för att få tillbaka den känslan.


Idag känns det däremot mycket bättre. Är stolt över att inte ha startat och över att jag nästan är hel igen. Nu väntar pers i Midnattsloppets Elitgrupp samt mål 1.45 på Stockholm Halvmaraton. Håller benet så fixar jag detta, jag ska, jag vill!

Varför är det så lätt att ta vissa beslut och så svårt med andra. De senaste dagarna har jag pendlat mellan "det gör mig absolut ingenting att jag får en DNS i årets sthlm maraton, det kommer fler chanser och är bättre att läka ut benet först" och "skit i benet och det sunda förnuftet, det är detta jag tränat för och måste chansa!".

Just nu är jag...någonstans i mitten. Löparkläderna är packade och jag har fått läkarintyg på min skada som avrådde mig från att starta. Men vad vet han om löpning och marathonmål..? Kanske mycket, kanske inget. Usch vilken beslutsångest. Fick mitt första lopp-pirr-i-magen idag och längtade då till startlinjen. Ne, inte så säker längre när förkylningen inte släpper. Stort beslut detta, månadens i-landsproblem.

Adriano var så uppspelt efter att ha testat sin nya cykel igår så idag fick han cykla hela vägen till förskolan. Med tanke på att den ligger en bit bort, närmare bestämt 2,5km så tog det sin lilla tid. Mäkta roligt och ha kan nu även bromsa vilket bådar gott för alla nerförsbackar vi har framför oss i eftermiddag. 45minuter senare var vi framme och vad möts vi inte då av? Jo, tre femåringar som tror att de är coolast i världen. De bråkigaste killarna som slåss och utbrister "Är Adriano en tjej nu, titta han har ROSA cykel!" Bara tjejer har rosa, Adriano är e tjeeeej".

Samtidigt som jag smått tycker illa om dessa blivande mobbare så tycker jag också synd om dem eftersom deras föräldrar uppenbarligen har en snedvriden syn på livet. Ja, man borde verkligen ansöka om tillstånd för att få skaffa barn, precis som adoptivföräldrar måste.

Givitsvis så hugger jag tillbaka, men på ett annat sätt än med vuxna. Jag förklarar att även killar kan gilla rosa och frågar de gång på gång vad som sulle vara fel med det? De kan inte svara på den frågan. Precis som tjejer kan gilla blått kan killar gilla rosa. Så det så. Nu sitter jag och  tänker att kanske precis nu så är de på honom om hans cykel och när jag kommer i eftermiddag så vill han inte ha sin fina cykel längre, den han var så stolt över imorse. J-vla losers.

En av de saker jag verkligen kommer att sakna i Linköping är eftermiddagarna med Adriano i lekparken. Här kan vi vara i timmar och leka, plaska, cykla, gråta och skratta.Två veckor kvar, sen är jag bortaefter 7 år. Jag har nog inte trivts så bra i Linköping som denna vår bortsett från några små detaljer och personer. Hade det inte varit för att min familj bor så långt borta hade jag gärna stannat kvar med alla goa kompisar och denna underbara stad.

Jag har pratat med Adriano om flytten och han har hälsat på på sin nya förskola, men hur mycket kan en treåring förstå av detta? Han har inte haft några frågor, är rädd att han ska få en cock och en dag vakna upp i Norrland och sakna allt och alla som finns här. Som bästis Theo, hittar han någonsin någon ersättare? Jodå, allt ordnar sig. Det gör det alltid.

För något år sedan fick vi låna Tildas första cykel då den blivit för liten för henne. Idag bytte vi, meckarMamma och meckarAdri punka och satt på nya stödhjul och vips så hade Adriano en ny cykel, en riktig cykel istället för trehjulingen. När bev min grabb så stor? Det var egentligen alldeles för sent men vi drog ut och cyklade en runda - tillsammas - innan det var dags att sova. Värsta grabben!


Parkerar



Och nej, jag tänker inte måla om den. Rosa rockar.

Tog en liten testrunda går för att se om benhinneinflammationen kanske släppt ändå. Det hade den inte. Dessutom hade jag skyhög puls för att springa i 6-tempo. Men det blev inte värre av 20minuters löpning iallafall så 4,5timmes löpning går nog galant. Som grädde på moset har jag fått min systers halsont och en liten förkylning på det. Och nej, det är inte inbillning, jag vill verkligen springa!

Hoppet är det sista som lämnar människan och jag ger inte upp innan kl 11 på lördag. Tidigast. Kl 11.30 går starten.

Bra dag idag. Solen sken över Härnösand imorse när vi lämnade staden och Stockholm väntar oss med öppen famn. Supermys med Edith väntar. Adri äter. Bara spillt ner två par byxor med Festis. Tåget i tid. Adri glad, mamma glad.

Nu börjar pusselbitarna falla på plats här. Är på en till blixtvisit i Härnösand igen och kan nu pricka av jobb i listan på saker inför norrlandsflytten. Äntligen ett datum att bestämma allt kring! Check. Nytt boende, ny stad, nytt jobb, nytt liv. Varför får man inte välja med några bästa vänner? Kämpar och kämpar för att få med mig någon men det ser mörkt ut.  Samtidigt så lutar det åt att jag inte startar på marathon men det kommer fler tåg. Jag vill så gärna men jag vill även kunna njuta av löpningen i sommar och inte sitta still med benhinneinflammation pga att jag varit för envis på maran.

Var och hälsade på Adrianos nya förskola idag med honom. Kändes riktigt bra, en till liten sten som lyfts från hjärtat.

Inte alls skadefri. Redan någon timme efter mitt blygsamma löppass igår kom smärtan tillbaka. Vad är det för el, borde inte 15 dagars vila räcka? Och jag vet, inflammationer tar tid att läka ut och stackars Cissi har inte kunnat springa sedan i brjan av mars men hur lyckas jag som tränar så försiktigt och inte för ofta få detta?

Usch och fy.

Nu står det mellan att springa Stockholm marathon men ingetmer i sommar eler att vila mig igenom maran och kunna börja springa som vanligt i juni-juli någon gång. Vad välja? Ja tränar ju ändå inför marathon. DNF är inte ett alternativ, DNS ja. För er som inte är svag på löpartermer står DNF för loser och DNS för fegis.

Medan jag legat och varit sjuk har min benhinneiflammation äntligen släppt. Eftersom matlusten var tillbaka idag så trodde jag att jag genast var mycket bättre. Några steg med löparskorna insåg jag att jag fortfarade inte var helt ok och det var inge njutbar löpning idag Tungt och illemående men skam den som ger sig. Ända glad över att inte längre vara skadad!

Sträcka: 6.49km
Tid: 38:06min
Tempo: 5:52min/km
Medelpuls: 159

Har upptäckt en riktigt bra sak med att vara sjuk. Eftersom man knappt äter något så går man ju ner i vikt. Hela två kilo. Tyvärr så kommer du väl tillbaka när jag börjar äta normalt igen men det hindra ju inte att man njuter av en platt mage i en dag eller två ;)

Nyss krupit upp från sängen för att jobba en stund. Adriano och jag skulle iväg till Härnösand idag men inatt så kände jag mig redan dålig. Ignorerade det och åkte såklart ändå. Tog inte lång tid innan jag fick ångra detta och i Södertälje hoppade vi av och tog första bästa tåg hem. Vi skippar detaljerna men fick onda blickar av de andra på tåget. Sedan dess har jag legat helt däckad i sängen med hög feber och med Adriano som personlig underhållare. Jag blir ju inte sjuk, det är ju min grej. Ska bli intressant att se hur jag får Adri till förskolan imorgon.

Just nu är kroppen riktigt mycket emot mig. Först nackpoblem, sedan behinnorna och nu detta. Jag som tycker jag är så snäll mot mig själv. Någon där uppe vll inte att jag springer maran i år, så är det bara. God natt.

Studiedag=Lekdag. All in.

Du och jag Adri, du och jag. Du och jag Mamma, du och jag.





Adriano delar med sig av hästgodiset. Ibland.

Grillar


Adris tjejbästis.


Den bleka mamman jobbar på solbrännan.


Kisspaus.

Hos kompis Hugo.

Visst är varma munkar en sån sak som alla bara älskar att vräka i sig, speciellt på marknader? Och något som man (i princip) aldrig bakar hemma? Förutom oss förstås. Ca 40 donuts bakade vi; vissa lyckade, andra mer lyckade. Och såå gott...!



Väl värt allt besvär!

Nya runners dimpade ner i brevlådan idag och med där fanns ett repotage om Jerusalem marathon. Med en hjödstegring på 800m är loppet tydligen fullt av backar men vad kan det annars vara om man ska springa upp och ner för olivberget några gånger. Via dolorosa lever säkert upp till sitt namn än en gång. Måste bara springa detta men helst med något sällskap. Kanske en far, en svägerska eller en syster? 16 mars 2012 är desom gäller.



Bild lånad från jerusalemmarathon.com

Jobbade bort dagens jobb illa kvick för att hinna ut i solen idag. Snörde på mig mina inlines och hjälmen (!) och körde iväg så bort benen höll. Bra alternativ träning till löpning , fick iallafall upp pulsen i 165 någon gång... Sedan lite styrka hemma i en hel halv timme. Tänk vilken bra grej att bli skadad innan maran, då måste jag ju hitta andra roliga träningsformer istället för att bara springa som annars. Får se vad jag hittar på imorrn.

Sju hela dagar utan någon löpning alls sedan förra helgens ultrapass gick snett.   Idag var jag less riktigt less. Övervägde faktiskt attta mig till simhallen och simma istället. 20 dagar kvar till maran och jag är skadad. Jag som alltid lyssnar noga på kroppen och vilar vid minsta ont, annars alltså.

Trotsade mina benhinnor och snörade på mig löparskorna, mina nya gula tröja och slglasögone. Ut i solskenet med mig bara!  Tänkte att om jag blir varm kroppen slutar benhinnorna att kännas. Blev inte så. Från första steget kändes det och det var svårt att tänka på annat. Jag kämpade för att hålla ner farten och springa så sakta jag kunde. Kom ut till Stångån där solen skrattar mig i ansiktet och mötande löpare får möte en Sara som halthoppar sig fram. Efter två kilometer är jag nära att ger upp men fortsätter och hoppas på att det snart ska släppa. Inget släppte.

4,1km och 26 minuter senare rullar en besviken f.d löpare hem. Ingen mer löpning för mig innan vaden känns 100, om jag så får vänta alla 20 dagar fram till maran. Får persa på halvamaran i september istället.

Igår fredag spenderade jag hela dagen på ett urvalsseminarie för tjänst jag sökt i Härnösand. Individuella uppgifter, gruppuppgifter, kunskapstest och invidiuell intervju på slutet. Tjänsten verkar riktigt intressant men dagen igår var riktigt tuff. Aldrig någonsin har jag som person blivit så granskad och utvärderad som igår. Flera av de som jag med förväntade oss ett större antal deltagare men vi var fem stycken som utvärderades i sju timmar av fyra personer. Att skriva en lista på sina negativa sidor, de som man tror att andra tycker att man kan förbättra var riktigt utelämnande. I efterhand så funderar jag varför jag var så läskigt ärlig och inte sparade på krutet? Att utvärderas utifrån ditt beteende i en liten grupp om fem personer är säkert ett bra sätt men många agerar väl olika och tar olika roller i tillsammans med olika männsikor? Jag är iallafall en av dem som är så, anpassar mig till gruppen och är ledare om det behövs, men inte nödvändigtsvis. Är det bra eller är det dåligt?

Min hjärta gick på tomgång igår eftermiddag och konstigt nog var även kroppen helt slut. Det som lugnade mig både innan, under och efter urvalsseminariet var att jag inte behöver jobbet, även om det skulle vara lärorikt och passa mig väldigt bra. Vi får vänta och se.

Haltar inte längre men har fortfarande ont när jag går. Benhinnorna vll inte ge sig. Hur ska stockholm marathon gå nu, kanske har jag förstört mina chanser? Eler så tar jag ett berättigad vilovecka och utgår ifrån att jag är bra på söndag, redo för sista långpasset innan maran. Typ. Man kan alltid hoppas...

Kanske inte det smartaste draget jag gjort träningsmässigt att springa med onda benhinnor i nästan 6 timmar i lördags. Synden straffar sig själv och idag har jag tillochmed ont när jag cyklar, strålar längs hela vänster smalben. Kanske räcker med vila till onsdag är min förhoppning och att jag kan köra lite lätt distans och intervaller till helgen. Jag vägrar tro att jag sprungit sönder mig, maran ska genomföras och jag ska ha nytt personbästa, så är det bara.

Gårdagens bästa kompis hette Voltaren Retard. Kan ej rekomendera den då man blir efter nanmet.

Sista riktigt långa långpasset inför Stockholm Marathon är nu avklarat. Igår morse tog vi tåget till Märsta och gick snabbt igenom vår packning inför en heldag på små landsvägar och i skogen för att slutligen nå Uppsala. Erik hade snällt packat ner raider twix, chips och proviva som vi fikade upp glatt på vägen. Själv hade jag minivarianten av camelbak som rymde 2dl vatten och en mobiltelefon.


Vi sprang i skogen, genom kohagar och över ängar samt små krångliga stigar med rötter och sten. Erik var utnämd kartläsare och skötte det galant. Med tanke på att mitt lokalsinne är lika bra som Cissis så var det nog lika bra. Några cm ifrån att trampa på en huggorm och såg räv två gånger. Grym frihetskänsla att vara ute i en hel dag och bara springa, så länge man vill och så snabbt man vill. Tyvärr så var mina benhinnor inte speciellt snälla och vänster vad började krångla redan efter något km och är riktigt riktigt stel idag. Haltar idag och troligen veckan ut innan sista intervallpassen ska avklaras... Kanske joinar jag Cissi och pappa i deras kamp mot skadorna men eftersom de lever genom mig ( i löpandets mening iallafall) så måste jag hålla en stund till.


Första stoppet efter 12km.

Njuter!


Räven i mitten av bilden







Framme!


Trött Sara vilar på köksgolvet.